Mina tankar

Det är inte ofta jag blir sån. Men nu är jag. Kanske är jag barnslig och urlöjlig och tar åt mig helt i onödan men det handlar om mina värderigar och åsikter. Det handlar om vad jag tycker att vårt uppdrag är. Så grundläggande. Jag tar egentligen inte åt mig som person, men jag känner mig så fruktansvärt sviken. Ilskan bara bubblar upp inom mig. Sjukt.

Jag tror det kan bero på att jag redan har tårarna i mig sen vi satt och pratade på lunchen idag, jag och ett par kursare. Jag saknar Kevin så otroligt mycket. Verkligen. Nu har det snart gått ett år sen världens härligaste kille flyttade ifrån mig. Och jag saknar honom så mycket. Svårt att beskriva. 1,5 år är ändå lång tid. Det sätter känslor i gungning emellanåt.

Ska inte deppa ner mig nu. Försöka vara positiv. Funderar på om jag ska gå tillbaka till Erikas fest igen. Om jag pallar. Har VFT imorgon, så ska inte till bartömningen ikväll (tyvärr) men det är nog lika bra när man ser till vilket humör jag är på.

Ok lite depp till. Jag önskar jag hade nån att dela min säng med. Som bara kunde ligga och hålla om mig. Inget sex, bara mys. Känna värmen från någon annan. Men vafan, jag har kanske nåt gosedjur gömt nånstans som jag kan kramas lite med. Får börja leta.

God Natt