Vardag
Samtidigt känns det så konstigt att allt blir som vanligt. Det går så snabbt. Låter så grymt att säga att man vänjer sig, och vänjer sig är kanske inte helt rätt ord heller. För fortfarande väntar jag på att telefonen ska ringa, och varje gång telefonen ringer påminns jag om att det inte är mamma som ringer mig. Det känns tungt. De gånger jag åkt tåg nu i veckan har det varit så hemskt att stå och vänta på perrongen när tåget rullat in. Tankarna virvlar iväg. Bilderna som jag inte vill se dyker upp i huvudet.
Men men, livet går vidare. Jag ska strax ner och ta hand om tvätten, sen är det skola först 10-12, lunch med Zandra på stenladan och sen skola igen i eftermiddag. Ett löppass ska jag nog klämma in efter det med. Måste börja bli lite nyttig igen, och träna ordentligt...
Begravningen
Begravningen var fin. Den var fruktansvärt jobbig, jag trodde flera gånger att jag skulle svimma. Jag var så varm och andades så fort fast jag försökte vara lugn. Men det var vackert. Vi hade valt jättefina psalmer och Ann-Sofie sjöng helt underbart. Kyrkan var smyckad med mängder av blommor från alla möjliga håll och ja, det var så fint. Vi har varit ute på kyrkogården nu de dagar som gått sen i fredags och det är jättefint där med alla blommor som nu lagts ut.
Fortfarande är det dock lika märkligt. Omöjligt att förstå. Så kommer det nog att kännas länge till. Det känns som att man plötsligt tvingas bli väldigt vuxen. Göra saker som man inte skulle behöva göra förrän om många, många år till. Man blir tvingad att klara sig själv. Även om jag såklart har pappa och många andra, men ändå.
Jag ska försöka att inte bara skriva om detta. Det blir en väldigt nedstämd blogg, men samtidigt är det så det är just nu. Tungt. Även om jag har roligt med, jag skrattar med men ibland kanske lite halvhjärtligt. Man vågar inte riktigt ha roligt, fast man vill...
Jag är kvar här "nere" några dagar till nu. Sover hos pappa och tillbringar dagarna i Arrie med att ordna massa grejer, rensa ut och ja, allt sånt som måste göras. Kent, jag saknar dig redan. Du är alldeles underbar, den bästa killen man kan tänka sig. Jag älskar dig.
Begravning
Du har funnit frid och ro.
Hos Din Gud i himlafriden
Får Du nu för evigt bo.
På fredag är det begravning. Jag grämer mig så inför den. Är helt rädd. Rädd för att den innebär ett sånt definitivt avslut . Det är som att jag då måste förstå att mamma inte finns mer. Jag vet det egentligen nu, men det går på något sätt ändå inte in. Men på fredag, på begravningen, då blir det så definitivt.
Imorgon ska jag åka ner till pappa på förmiddagen. Erik kommer nog också dit. Känns bra att träffas lite "bara vi" med. Sen kommer Kent ner på kvällen när han slutat jobba. Kommer bli jobbiga dagar imorgon och på fredag. Usch. Jag önskar så mycket att jag slapp, att det aldrig hade hänt. Att mamma hade kunnat få bra hjälp så att hon inte känt sig tvungen att göra så...
Nu blir jag i alla fall borta ett tag, vet inte riktigt när jag åker tillbaka till Växjö. Är ju massa jobbigt som ska ordnas med efter begravningen, och fast det är jobbigt vill man ha så mycket som möjligt gjort innan skolan börjar.
Dagens tankar
Idag åker vi neråt igen. Ska sova hos pappa i Hässleholm i natt, och imorgon ska vi gå en liten runda på Malmöfestivalen samt försöka hitta kläder till begravningen. Begravningen är det som känns jobbigast just nu. Den innebär ett sånt bestämt avslut. Då är det på något sätt över, livet är slut. Det finns inget annat.
Jag är just nu inne i någon fas där jag inte riktigt förstår vad som har hänt. Inte kan greppa det. Jag tänker att mamma borde ringa snart, eller att jag borde ringa henne. Jag kan se allt framför mig men ändå inte förstå att det verkligen har hänt. Att det är min mamma det handlar om. Förvirrande.
Men när begravningen är/har varit är det så definitivt. Det finns ingen framtid. Jag är så rädd för den dagen, hur det kommer att kännas. Det skrämmer mig mest just nu. Jag försöker föreställa mig men jag kan inte förstå att jag ska gå på begravning för min egen mamma. Hon skulle levt så många år till. Varför, mamma?
På söndag ska vi gå på Tacksägelsegudstjänst i Vellinge kyrka. Då läser de upp de som avlidit under den närmsta tiden. Det känns också jobbigt, men jag vill ändå gå dit. Man vill göra allt, men ändå ingenting. Som ett led i att förstå, att inte förneka. Det är nästan som att det är det jag gör just nu. Men vad leder det till? Ingenting.
Jag uppfylls just nu av så många känslor. Förvirran. Förtvivlan. Saknad. Rädsla. Tomhet. Oförståelse. Ska ge mig ut på en liten promenad nu och försöka skingra, eller kanske samla, tankarna. Sedan åker vi.
...
Sen kommer tankarna kring hur hon hade det. Hur hon mådde. Hur hon tänkte och kände. Både innan och i det ögonblicket. Vilket mod det ändå måste ha krävt. Om det gjorde ont, eller bara tog slut. Hur längtan efter döden kan vara så stark. Eller längtan bort från livet. Jag kommer aldrig att kunna förstå det. Jag ser bilden i mitt huvud rulla om och om igen efter de beskrivningar vi fått. Jag kan inte förstå.
Jag vill tacka er som visat att ni finns där för mig, som hört av er och ställt upp samt er som inte hört av er men som ändå har tänkt på mig och min familj. Tack.
Mamma.
Jag älskar dig.
Jag kan inte förstå det som har hänt.
Jag vet att det var din önskan, men jag kommer aldrig att kunna förstå.
Du betyder så mycket för mig. Och för så många andra.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra nu.
Att du är lycklig. Att du mår bra.
Jag saknar dig.
Vila i frid.
Soligt
Efter jobbet idag mötte jag upp Camilla på gymmet. Blev ett svettigt och jobbigt träningspass - behövdes! Var hemma rätt sent, så har bara hunnit duscha, käka, prata i telefon med mamma o Kent (som är hos sina föräldrar igen), sitta en stund vid datorn och fått i mig ett par melonskivor. Hade tänkt sitta ute på balkongen och läsa lite, men så blev det inte.
Och på tal om förra inlägget har jag faktiskt (!) inte vägt mig på ett tag nu, men imorgon är det dags igen. Tror jag. Om jag inte skippar det, så slipper jag tänka så mycket på det.. hehe... vet ju att jag skött mig på sista tiden så.
Nu är det snart dags för sängen. Börjar tidigt imorgon, även om det inte är nånting jämfört med fredag då jag måste gå upp kl. 5 för att öppna på jobbet klockan 6.00. Fyyyy! Men slutar iaf tidigt då, och det får jag vara glad för :) Är det fint väder så blir det nog stranden lite, sen ska vi grilla hos Camilla på kvällen och därefter dra vidare in till stan och lyssna på RixFM-festivalen. Blir bra!
Töntig
Idag hade jag tänkt överraska Kent med frukostbuffé på Hennings konditori. Eftersom de inte öppnade förrän 9 tänkte jag att vi skulle sova länge, men båda vaknade helt pigga vid halv åtta. Gav oss ut och sprang en runda då (före frukost...) och när vi var klara var det lagom att jag "råkat glömma köpa något viktigt till frukosten jag skulle bjuda på hemma" så vi fick hoppa in i bilen o köra iväg. Kent misstänkte rätt så snart vart vi var på väg, men sen när vi kom dit hade de sommarstängt! Suck.. Det stod inte ett ord om det på hemsidan. Köpte med oss lite frallor från Citygross istället och åt lyxig frukost hemma.
Nu kommer snart Markus o Jossan hit, o sen ska vi köra hela gänget till Kents föräldrar och så blir det kräftfiske där ikväll. Har laddat upp med mumsig potatissallad, grillspett med egengjord marinad, rabarberchutney och så har Kent bakat cheesecake. Vilken kväll, va? Får hoppas det blir många kräftor med till en kräftskiva så småningom...