Mina tankar

Jag vet att det är flera som undrat vad som har hänt. Men jag kommer inte att skriva det här. Det är för privat. Jag vill inte att alla ska veta, men samtidigt vill jag att man ska veta när jag inte mår bra. Det är en balansgång. De som får veta vet det redan, och de är inte många.

Jag mår bättre nu. Fast många frågor hänger kvar i mina tankar och kommer nog alltid att göra det. Jag har fått möjlighet att prata idag. För att få hjälp och stöd. När jag skrev det första inlägget där jag kryptiskt nämnde vad som hänt var allt kaos inuti mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till alls. Jag har fortfarande kaos inom mig, men kanske kan jag bättre organisera det nu, styra det och vända mig ifrån det. Jag har lärt mig. Man måste det.

Ska åka iväg i helgen. Vet inte hur det blir. Känner mig, jag vet inte riktigt hur. Jag vill, men är rädd för vilket mottagande jag får. Men jag måste göra det ändå, för att visa. För att jag vill visa hur mycket jag bryr mig om. Hur mycket jag tycker om och hur mycket jag vill hjälpa. Jag hoppas att det kommer fram.

Men var inte oroliga för mig. Jag klarar mig. Nu kan jag skärma av så mycket mer, och tänka på andra saker. Men tack för att ni visar att ni bryr er. Det värmer.

Det börjar bli bättre. Jag vet att det kommer bli bra. Utan några "allvarliga" följder. Men själva orsaken till det som hände är det värsta. Att det ska kunna hända. Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Jag önskar att jag hade någon att prata med, utan att tynga ner mina vänner. Någon som bara kunde lyssna utan att själv påverkas. Någon som kunde ge goda råd. Måste kanske börja ta tag i det.

Och så kommer en massa praktiska saker man måste ordna med. Jobbiga telefonsamtal. Beslut man vill slippa ta. Tur att vi är två, att vi kan hjälpas åt. Jag önskar att jag var där nu, men jag kommer. Antagligen på torsdag kväll. Jag borde kanske komma tidigare, men det verkar vara det bästa alternativet för mig.

Andra saker omkring mig börjar också bli bättre. Blev nyss erbjuden minst 75% på förskola/fritids under fem veckor i sommar. Har dock fått ut lite andra trådar med, så vågade inte tacka ja direkt. Men sommarjobb verkar i alla fall lösa sig, och 75% är ju ganska lagom. Får bli timvik resten av sommaren isåfall.

Ska försöka ta mig till gymmet om en stund. Måste försöka fortsätta "som vanligt". Sen träna inför redovisningen imorgon. Jag hoppas jag fixar att vara med, men fortsätter det som nu ska det inte vara några problem. Såvida inte någon säger något olämpligt...

Varför är livet som det är? Varför är det inte ljust, glatt och rättvist för alla människor? Just nu går jag runt i någon sorts dimma där jag försöker undvika att tänka för mycket på det som har hänt. Jag klarar inte av att skratta hjärligt, på riktigt, och jag klarar inte av att njuta. Jag vill äta glass och jag förtjänar det som gått nästan en mils promenad. Men jag kan inte. Det känns så orättvist. När jag tänker på det som har hänt. Jag kan inte njuta just nu.

Aldrig tror jag att jag har gråtit så många tårar. Tänkt så många tankar jag inte borde tänkt. Varit så fruktansvärt livrädd som jag var igår. Så rädd. Jag känner att jag börjar få en förståelse. En förståelse för vad andra människor gått igenom, men som aldrig riktigt nått mig förut. En förståelse för hur det känns när någon är nära att lämna en för gott. Men jag önskar att jag sluppit få den förståelsen.

Tårarna ligger där i ögonvrån någonstans nästan hela tiden. Skulle någon säga fel saker eller om fel tankar dyker upp i mitt huvud igen så strömmar de ut. De är väldigt nära nu. Jag vill inte tänka de tankarna. Jag vill inte fundera på om jag kunde gjort något annorlunda.

Det går i alla fall åt rätt håll. Jag behöver inte vara så livrädd längre som jag var igår. Jag vet, eller vill tro mig veta, att det kommer bli bra. Men jag vet inte hur bra. Jag kan ingenting om sånt här. Om det blir som förut, eller helt annorlunda. Om det blir men för livet. Fan. Det är dumma tankar igen. Tankar som jag inte vill ska finnas.

Det verkar i alla fall bra. Människorna runtomkring verkar vara underbara. Jag är så tacksam att de finns. Jag är så innerligt tacksam för de tre personer som räddade livet. Om inte de hade varit där. Jag vet inte vad jag hade gjort. Vad jag skulle ha tagit mig till. De tankarna kommer hela tiden. Vad skulle jag göra om det värsta skulle hända. Men jag vill inte tänka på det.

Jag har för första gången på jag vet inte hur många år bett till Gud. Jag vet inte varför egentligen för jag är inte särskilt religiös, men kanske är det så man gör i sådana här situationer. När man inte vet vad man ska ta sig till. När man inte kan göra någonting. Det kanske hjälpte. Åtminstone har mina böner blivit besvarade än så länge.

Jag kanske inte borde ha skrivit det här inlägget. Men jag behövde skriva av mig. Och någonstans känns det bra att människor vet att man inte mår så bra, fast jag inte klarar av att prata om det. Skriva är lättare. Jag är så glad att jag har människor omkring mig som tar hand om mig, som lyssnar på mig och som tröstar mig. Ni är guld värda.