Mina tankar

Varför är livet som det är? Varför är det inte ljust, glatt och rättvist för alla människor? Just nu går jag runt i någon sorts dimma där jag försöker undvika att tänka för mycket på det som har hänt. Jag klarar inte av att skratta hjärligt, på riktigt, och jag klarar inte av att njuta. Jag vill äta glass och jag förtjänar det som gått nästan en mils promenad. Men jag kan inte. Det känns så orättvist. När jag tänker på det som har hänt. Jag kan inte njuta just nu.

Aldrig tror jag att jag har gråtit så många tårar. Tänkt så många tankar jag inte borde tänkt. Varit så fruktansvärt livrädd som jag var igår. Så rädd. Jag känner att jag börjar få en förståelse. En förståelse för vad andra människor gått igenom, men som aldrig riktigt nått mig förut. En förståelse för hur det känns när någon är nära att lämna en för gott. Men jag önskar att jag sluppit få den förståelsen.

Tårarna ligger där i ögonvrån någonstans nästan hela tiden. Skulle någon säga fel saker eller om fel tankar dyker upp i mitt huvud igen så strömmar de ut. De är väldigt nära nu. Jag vill inte tänka de tankarna. Jag vill inte fundera på om jag kunde gjort något annorlunda.

Det går i alla fall åt rätt håll. Jag behöver inte vara så livrädd längre som jag var igår. Jag vet, eller vill tro mig veta, att det kommer bli bra. Men jag vet inte hur bra. Jag kan ingenting om sånt här. Om det blir som förut, eller helt annorlunda. Om det blir men för livet. Fan. Det är dumma tankar igen. Tankar som jag inte vill ska finnas.

Det verkar i alla fall bra. Människorna runtomkring verkar vara underbara. Jag är så tacksam att de finns. Jag är så innerligt tacksam för de tre personer som räddade livet. Om inte de hade varit där. Jag vet inte vad jag hade gjort. Vad jag skulle ha tagit mig till. De tankarna kommer hela tiden. Vad skulle jag göra om det värsta skulle hända. Men jag vill inte tänka på det.

Jag har för första gången på jag vet inte hur många år bett till Gud. Jag vet inte varför egentligen för jag är inte särskilt religiös, men kanske är det så man gör i sådana här situationer. När man inte vet vad man ska ta sig till. När man inte kan göra någonting. Det kanske hjälpte. Åtminstone har mina böner blivit besvarade än så länge.

Jag kanske inte borde ha skrivit det här inlägget. Men jag behövde skriva av mig. Och någonstans känns det bra att människor vet att man inte mår så bra, fast jag inte klarar av att prata om det. Skriva är lättare. Jag är så glad att jag har människor omkring mig som tar hand om mig, som lyssnar på mig och som tröstar mig. Ni är guld värda.