Mina tankar

Jag saknar dig så det gör ont, mamma!

Satt och läste på en minnessida över en tjej som tog sitt liv för drygt 2 år sedan. Jag har läst där förut, läst samma text. Men idag hände något. Först började tårarna bränna bakom ögonlocken. Sen rann de och snart forsade de ut. Hela kroppen bara skakade, min andning blev allt häftigare och alla minnen sköljde över mig. Från den dagen, den 6 augusti. När jag satt i bilen och ringde upp Erik eftersom jag hade två missade samtal från honom. Hur jag drabbades av panik när han berättade att han satt i en polisbil och att mamma var död. När jag insåg att jag aldrig mer skulle få träffa min mamma. Att hennes liv på en millisekund helt plötsligt var över. Hur jag satt och stod där vid vägkanten i väntan på att Kent skulle komma och hämta mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Grät, skrek. Så fylld av förtvivlan. Pratade med pappa i telefonen. Kent kom, jag kastade mig i hans famn. Ur våra ögon forsade tårarna hela vägen hem. Jag ringde Zandra, jag grät och hon grät. Minns inte vad jag gjorde den kvällen. Det är helt borta. Dagen efter åkte vi ner till Arrie. Vi kom dit först, jag och Kent. Jag kramade Molle och grät ännu mer. Aldrig har jag gråtit så många tårar som den dagen. Den dagen och på begravningen. Att förstå att min mammas kropp låg i kistan där framme. Det gick inte. Det gjorde så ont. Det gör fortfarande så ont. Jag kan fortfarande inte föreställa mig det. Alla fina blommor, alla hälsningar. Varför fick min mamma inte dem medan hon levde? Då hade hon behövt dem.

Jag vet inte varför det kom såhär nu. Som en panikattack. Fast sorgattack. Bara överrumplar en. Jag har inte gråtit på länge faktiskt. Jag tänker på det ofta, många gånger varje dag. Men jag har börjat vänja mig vid att mamma inte finns mer. Det innebär inte att saknaden blir mindre. Den värker i mig, den gör ont i mig och den påverkar mig ständigt. Min rädsla när människor i min omgivning inte mår bra har vuxit sig så stark. Min rädsla för att någon annan jag känner ska välja samma väg och den rädsla jag känner när jag åker tåg för att tåget plötsligt ska tvärbromsa för att en människa står på spåret. Min rädsla för att förlora någon annan som står mig nära. Det är olidligt att tänka på men samtidigt tvingar det sig på mig.