En månad sen sist...
Det är nog en månad nu sen sist jag skrev, blir så ibland. Har haft fullt upp på praktiken i fyra veckor men nu är jag tillbaka i skolan igen. Därmed inte sagt att uppdateringarna här blir så mycket bättre, men man vet ju aldrig... Idag ahr jag varit på anhörigträff med SPES. Det fick mig att äntligen ta modet till mig att författa ett brev till flera av mammas vänner. Jag har saknat och saknar fortfarande att människor tar kontakt med mig, pratar med mig om min mamma. Men nu ska jag iaf försöka få lite kontakt med några. I brevet står bland annat:
För mig är det viktigt att man talar om det som har skett. Jag är öppen och berättar för andra att min mamma har tagit sitt liv, om hur det har varit och är för mig att bearbeta sorgen osv. Jag gör det dels för att jag vill att tabut kring självmord ska försvinna – man måste våga prata om det, och dels för att jag vill att människor ska vara mer öppna i mötet med sörjande. Våga ställa frågor, våga höra av sig, våga finnas där. Även om jag vet att det är svårt. Sorgeprocessen blir oerhört ensam annars, och ensam är definitivt inte stark. Det är av vänner och anhöriga man behöver det mesta stödet, även om professionellt stöd i vissa faser och för vissa människor också kan vara betydelsefullt.
Jag önskar att många fler hade hört av sig till mig, delat sina tankar och känslor med mig, både under den närmsta tiden efter mammas bortgång och lite då och då efterhand. Men jag har också fått inse att det inte är så lätt, många vågar inte höra av sig av rädsla att röra upp någonting, göra en ledsen osv. Jag tänker på min mamma säkert hundra gånger om dagen. Ibland mer och ibland mindre. Jag påminns ständigt om det som hände på olika sätt. Skulle någon prata med mig och jag börjar gråta så är det snarare skönt och förlösande än jobbigt för mig. Blir det för jobbigt så säger jag ifrån. Och jag vet att många håller med mig, många som jag har träffat i liknande situation som min, både i verkliga livet och på internet genom bloggar etc. De flesta vill hellre att människor i omgivningen hör av sig en gång för mycket än en gång för lite.
Därutöver har jag bett dem berätta lite mer om sitt bästa minne av mamma, med mamma, om hur hon var etc. Jag hoppas att jag får svar, men är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig kan lita på det. Men jag hoppas iaf...