Mina tankar

För ett par timmar sen kände jag mig inte så ensam. Det gör jag nu. Det är så ovant att vara ensam en hel kväll. Och jag ska vara det i tre kvällar till efter den här. Längtar inte direkt efter att gå och lägga mig alldeles ensam i vår stora säng. Eller att ligga ensam och lyssna på alla konstiga ljud här hemma (läs frysboxen...). Eller att vakna alldeles ensam imorgon. Usch. Hatar att vara ensam.

Men Kent fick ju vara det hela hösten - så vad har jag för rätt att klaga? Jag var ju inte ensam en enda kväll då, typ. Och vara det då nån kväll som jag var det var det bara skönt - för då kunde jag prata med Kent i lugn och ro på msn eller telefon. Sen kom ju Zandra hem när det var dags att sova.

Men nu är det jag som är ensam.
Men jag överlever väl.
Funderar faktiskt på att snart gå och lägga mig. Är redan väldigt trött. Konstigt. Men sant.

Sov gott!