Mina tankar

Det börjar bli bättre. Jag vet att det kommer bli bra. Utan några "allvarliga" följder. Men själva orsaken till det som hände är det värsta. Att det ska kunna hända. Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Jag önskar att jag hade någon att prata med, utan att tynga ner mina vänner. Någon som bara kunde lyssna utan att själv påverkas. Någon som kunde ge goda råd. Måste kanske börja ta tag i det.

Och så kommer en massa praktiska saker man måste ordna med. Jobbiga telefonsamtal. Beslut man vill slippa ta. Tur att vi är två, att vi kan hjälpas åt. Jag önskar att jag var där nu, men jag kommer. Antagligen på torsdag kväll. Jag borde kanske komma tidigare, men det verkar vara det bästa alternativet för mig.

Andra saker omkring mig börjar också bli bättre. Blev nyss erbjuden minst 75% på förskola/fritids under fem veckor i sommar. Har dock fått ut lite andra trådar med, så vågade inte tacka ja direkt. Men sommarjobb verkar i alla fall lösa sig, och 75% är ju ganska lagom. Får bli timvik resten av sommaren isåfall.

Ska försöka ta mig till gymmet om en stund. Måste försöka fortsätta "som vanligt". Sen träna inför redovisningen imorgon. Jag hoppas jag fixar att vara med, men fortsätter det som nu ska det inte vara några problem. Såvida inte någon säger något olämpligt...