Ont, ont, ont...
Det gör ont i hjärtat och tårarna vilar strax bakom ögonlocken. Jag vet inte varför jag känner såhär just nu. Kanske för att jag vet att jag är ensam i några dagar. Inte blir jag gladare av musiken jag lyssnar på, men jag känner igen mig. Det är skönt.
Det är som att det kommer ikapp mig ibland. Helt plötsligt blir jag så ledsen igen... Så att jag inte vet hur jag ska klara det jag ska göra. Men jag gör det ändå. På något sätt. Jag fixar föreläsningen om en halvtimme och jag fixar easylinepasset - mest för att jag vet att om jag inte gör det så blir jag så himla besviken på mig själv.
Det jag helst av allt vill är dock att bara vara. Sätta mig i soffan, tända ljusen för mamma och lyssna på musik. Titta på bilder. Låta tårarna rinna och minnena överskölja mig. Sitta med någon som bara håller om mig. Som bara låter mig vara ledsen. Som frågar mig hur jag känner och pratar med mig om det.
Du är för alltid en del utav mig
Så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig...
Vännen, kan känna din smärta i raderna. Vet hur fruktansvärt ont det gör. Det kommer att bli lättare...även om det inte känns så nu.
Massa kramar till dig!
Jag funderar faktiskt på att komma upp nåra dagar. :) Nu under hösten.. behöver komma iväg lite.
Hej.
Jag hittade hit via en annan blogg. Blir rörd. Har du förlorat din mamma? Min bror dog i suicid 2008.
Läs gärna vår hemsida www.vsmis.dinstudio.se eller min blogg.
Kram
Hej.
Gör det du skriver om. Sätt dig ner. Tänd ljus, lyssna på musik, gråt, titta på foto och låt sorgen komma ut.
Du känner dig säkert ensam och jag önskar att jag kunde vara där hos dig. Hålla din hand, hämta snorpapper, säga något som tröstar.
Det kan vara svårt att hitta någon som förstår och som kan vara där i fysik person. Men här i cyberspace finns vi. Du är inte ensam.
Hör av dig så mycket du vill.
Kram H