Mina tankar

Det är som att falla rakt ner i ett bottenlöst hål.
Jag vet inte var det tar slut.
Jag vet inte varför.
Jag vet inte hur.
Jag vet inte när.

Jag önskar att jag inte satt här ensam.
Men jag kan inte be någon komma hit.
Jag känner mig så självisk.
Jag klarar mig ju.
Det har jag alltid gjort.
Så varför skulle jag behöva någon nu?
Men det kanske inte är som förut.
Jag kanske inte är som förut.
Det blir aldrig som förut.

Jag vill kunna ringa till någon.
Men vad ska jag säga?
Det finns inga ord.
Varför ringer ingen till mig?
Varför frågar ingen mig någonting?
Jag vill veta vad ni tänker.
Om mig. Om mamma.
Vad ni tror.

Det blir aldrig som förut.
Jag förändras.
Synen på livet förändras.
Din bild av mig förändras.
Jag vill att det ska vara som förut.
Fast bättre.
Att du ska finnas här.
Att jag ska slippa undra.
Gråta.
Tänka.
Sväva i ovisshet.