Vill inte, orkar inte
Kanske har jag hållt modet uppe för länge nu. Då brister det så småningom. Såklart när jag är ensam. Jag har känt det på mig hela helgen, men inget velat säga. Jag vill vara stark och fixa att vara ensam, men det är alltid då som känslorna letar sig fram, som tårarna tränger sig på som mest. Det är då det tär på mig som mest, på självförtroendet och på min kraft och vilja att orka. Det är då jag önskar mig en räddande ängel, men jag börjar alltmer tvivla på att de finns...
Det är så lätt att skriva en rad. Alldeles för lätt. Men att möta det på riktigt. Att känns smärtan och lidandet. Att se och känna hur ont det gör. Det verkar vara svårt. Alldeles för svårt.
Jag önskar ingen annan att få uppleva det jag varit med om. Men börjar inse att det nog bara är då man kan förstå. På riktigt. Bara då man kan förstå känslorna. Att det inte alltid finns något att ta på, något att prata om. Att det ibland bara handlar om en känsla, en oro, en förnimmelse av något. Att det påverkar en så mycket, hela tiden. Hela världen rubbas.
Det är så lätt att skriva en rad. Alldeles för lätt. Men att möta det på riktigt. Att känns smärtan och lidandet. Att se och känna hur ont det gör. Det verkar vara svårt. Alldeles för svårt.
Jag önskar ingen annan att få uppleva det jag varit med om. Men börjar inse att det nog bara är då man kan förstå. På riktigt. Bara då man kan förstå känslorna. Att det inte alltid finns något att ta på, något att prata om. Att det ibland bara handlar om en känsla, en oro, en förnimmelse av något. Att det påverkar en så mycket, hela tiden. Hela världen rubbas.
Kommentarer
Trackback