Mina tankar

Älskade mamma.

Ett år har redan gått. Ett år sen du slets ifrån mig, din familj och dina vänner så brutalt. Då du valde att lämna oss, eller tvingades lämna oss för att du inte orkade längre. Kanske för att du inte lyckades lära dig att inte hata dig själv så oerhört mycket, som du skrev i ett sms till mig att du ville lära dig. Jag hoppas att din oroliga själ har fått ro. Att du nu är lycklig och kan minnas de fina stunder du fick här på jorden.

Jag tänker ofta på dig. Jag önskar att du fanns här för mig så ofta i vardagen. När jag stukade min fot, vem skulle jag be om råd? När jag behöver ett recept? När vi behövde hjälp med att välja tapeter till nya rummet? Jag önskar att du hade fått se vår nya lägenhet, se att jag lyckats tapetsera och göra det snyggt dessutom. Jag önskar att du hade fått uppleva den riktigt kalla vintern och all snö för några månader sedan, och jag önskar att du hade fått uppleva den varma sommaren i år då du hade kunnat simma hur mycket som helst nere i Klagshamn. Jag önskar mest av allt att du hade varit lycklig här hos oss, att du inte hade behövt ta din tillflykt till himlen. Vi är så många som älskar dig, som ville finnas för dig och som verkligen försökte.

Jag minns och är så oerhört tacksam för allt du gett mig. Jag minns att du lekte så mycket med oss när vi var små. Alla kompisar vi lekte med, hur vi var ute i skogen i Hökerum och att vi pysslade. Vi var på ridläger tillsammans när jag var åtta år, och hästintresset höll i sig. Du följde mig på mina tävlingar och skjutsade till ridskolan. Som barn fick vi leka och stoja både ute och inne. När jag blev äldre litade du på mig och trodde på mig. Du och pappa har tillsammans fått mig att bli en självständig, stark och klok individ som tror på mig själv och att jag klarar det mesta. Ni har fått mig att bli allmänbildad och politiskt engagerad. Ni har stöttat mig i mina val genom livet och funnits vid min sida när jag behövt er hjälp. Jag önskar att du hade fått finnas här för mig i många år till, som du skulle ha gjort om inte livet vore så oerhört orättvist.

Att sörja är svårt. Det tar så mycket kraft och ork. Den första tiden oerhört mycket. Man är som i chock. Tårarna väller fram, tankarna far i huvudet och känslorna går inte att ta på. Efter hand har det lugnat ner sig. Men så händer det, något minner en; en sångtext, en rörelse, en möbel, ett klädesplagg, en plats... och plötsligt rubbas allting som verkade normalt och en vanlig kväll blir till en kväll av tårar och panikkänslor. Hjärtat slår så fort, jag blir alldeles varm, tårarna forsar och efteråt är jag helt slut. Men de dagarna blir färre och färre.

I början räknade jag dagar, sen veckor, sen månader. Nu är det ett helt år. Tiden går så ofattbart snabbt men ändå inte. Det är skrämmande att säga det högt, men man vänjer sig. Trots att det bär emot, jag vill inte vänja mig. Det borde aldrig bli ”normalt” att mamma inte finns mer, men ändå vänjer jag mig. Saknaden, min förtvivlan och paniken över att ha mist min mamma kommer alltmer sällan. Men den kommer aldrig att försvinna. Det finns alltid en plats i mitt hjärta som ingen annan kommer att kunna ersätta. Den platsen är din, för evigt.

Vila i frid, mamma. Jag saknar dig.