Mina tankar

Nio månader idag sen du lämnade oss. Det var också en torsdag. En solig, varm dag. Jag hade varit nere och badat med barnen på fritids/förskolan under dagen. Minns att jag hade mina korta, svarta shorts och ett rosa linne på mig. Satte mig i bilen för att köra hem. Två missade samtal från Erik. Han som aldrig ringer till mig. Jag började köra hemåt, när jag kommit förbi rondellen och hade en lång raksträcka framför mig ringde jag upp. Han svarade. Han berättade vad som hade hänt. Jag frågade "lever hon?" Mellan hans tårar hörde jag ett "nej, hon är död". Mina tårar forsade ut. Jag lyckades ställa bilen vid sidan av vägen. Ringde Kent. Ringde pappa. En kollega körde förbi, såg mig, vände om och kom o höll om mig. Satt med mig. Mina tårar forsade fram, jag pratade så mycket. Jag försökte få tag i pappa. Kent skulle komma. Jag var i en sådan chock. Kent kom, han körde hem oss medan tårarna rann på oss båda.

Den dagen, dagarna därpå och begravningen är de värsta i mitt liv. Jag tänker ofta på dem. Vad jag gjorde, hur det var. Vill minnas samtidigt som det är svårt. Jag har skrivit ner allt som hände den dagen, den sjätte augusti, i ett dokument på datorn för att inte glömma. Men jag glömmer nog aldrig ändå. Så ofta ser jag den dagen i mitt huvud. Genomlider den och begravningen om och om igen. Hur det var när vi kom ner till gården dagen efter. Jag kastade mig i Eriks famn direkt han kom. Flaggan vajade på halv stång.

Jag hade velat åka till graven idag. Erik har varit där. Han smsade nyss. Den nya gravstenen har äntligen kommit upp. Äntligen ska vi kunna göra fint där. Så som vi vill ha det. Förutom att jag önskar att där inte fanns någon gravsten alls med mammas namn på. Att ingen kista låg där i jorden. Att mamma fanns kvar i livet. Att jag inte behövde sitta här och vara ledsen. Vara "mammalös" och känna mig ensam. Vilsen. För det gör jag, hur mycket människor än säger/visar att de finns för mig så känner jag mig ändå så oerhört ensam ibland. Ensam och liten.

Det är så olika hur jag tänker och vad som väcker mina känslor. Ibland saknar jag just dig så oerhört mycket för den du var. Ibland är det insikten om att jag inte har någon mamma att ställa mina frågor till och att jag inte har någon mamma som kommer att finnas där vid tillfällen som när jag någon gång gifter mig och skaffar barn. Ibland är det tanken att du måste ha mått så hemskt dåligt att det gick så långt att du inte kände att du hade något annat val än att lämna detta liv, och att vi inte lyckades få dig att må bättre. Ibland kan jag bara inte förstå hur du kunde, jag kan bli arg, rädd, ledsen, förvirrad, förtvivlad.

Kanske tycker ni att jag är tjatig. Att jag borde ha "kommit över" det snart. Men det tror jag aldrig man gör. På ett sätt blir det allt värre. Chockfasen är över för längesen, men sen tar bearbetningen vid. Och den tar tid. När man tror att allt är bättre händer plötsligt något som väcker det igen. En rad i en sång, en artikel i en tidning, ett besök på ett ställe som påminner, en maträtt mamma brukade laga. Det finns så mycket man inte tänker på. Som jag heller inte tänker på, och sen helt plötsligt sitter jag där med oron i kroppen och tårarna i ögonen, fastän jag trodde att jag var beredd på allt.

Slumra Moder, slut är striden
Du har funnit frid och ro
Hos din Gud i himlafriden
Får du nu för evigt bo