Mina tankar

Det jag skrev igår. Det var hemskt. En del av er vet vad det handlar om. Ni kan få veta, och ni vet vilka som är inblandade. Ni andra behöver inte få veta vem, men det här har varit en del av min verklighet. Igår.

Det var jobbigt att gå upp imorse. Jag hade så ont i mina ögon. De var så svullna.
Sex slag fick jag i huvet igår. Vad jag minns. Lavettslag. Jag tog emot dem. Lät slagen falla. Jag har fläskläpp idag. Det gör  ont men själen gör ondast. En stor hård skål fick jag kastad mot mig. Den träffade mina fötter och där har jag sår och blåmärken. Mina ben fick ta emot flera sparkar, men märkena syns knappt.
Han har ett långt sår mellan ögonen efter en kaffekopp som träffade honom i ansiktet. Han har bitsår i örat som blödde kraftigt igår. Det låg skärvor från kaffekoppar över köksgolvet. Det var kaffe över hela köket och hans skjorta. Alla knivar fick gömmas av rädsla för den skada de kunde gjort. Ingenstans kunde vi släppa, fick följa efter. Balkongen är livsfarlig. Nycklar fick gömmas. Ord strömmade ut, hatet flödade.
I fyra och en halv timme fick vi vänta på polisen. Sjuka krav de har. Papper hit och papper dit. Skicka en polisbil för helvete!

Igår var jag livrädd. Jag var livrädd för min egen skull. Och för hans. Förra året var det för hennes. Då var hon inte våldsam mot oss. Inte på det sättet. Igår var hon ett monster. Hon jagade, sparkade på mina saker. Anklagade oss för allt. Till och med hunden reagerade. Han hade huggit henne om inte han hade stoppat honom.

När poliserna kom anklagade hon honom för misshandel. Hon har blåmärken över hela kroppen idag. Men det är hennes eget fel. Det är hon som skapat de blåmärkena. Det är hon som slagit, hon som kämpat emot. Försökt rymma, försökt ta sitt liv. Försökt ta våra liv.

Önskat mig min död.

Jag vet att hon är sjuk. Jag vet. Men det här är sanslöst. Hon fick bindas fast i polisbilen. Hon skrek, slog, sparkade och bet dem. Det var mycket värre än förra gången. Nu ligger hon inne akut. På lugnande. Har varit likadan mot personalen idag som mot oss igår.

Och jag vet att hon hatar mig mer än någonsin.

Att hon aldrig kommer att älska mig.
Att hon aldrig har älskat mig.
Att jag har förstört hennes liv.

På ett sätt bryr jag mig inte. Försöker att inte ta åt mig. Jag vet att hon har fel. Jag vet att jag inte ska ta åt mig av det hon säger. Jag vet att hon inte förstår vad hon säger. Men det gör så ont. I själen.
Slagen på kroppen kan man ta. Så ont gör det inte. Såren läker, blåmärkena försvinner. Men själen, den läker nog aldrig. 

Jag förstår inte hur man ska orka.
Jag gör det inte.
Jag gör det verkligen inte.

Kanske jag borde bryta?
Men jag vet inte om jag vågar....