Chockad/överraskad

Blev väldigt chockad precis. Eller överraskad snarare. På ett delat vis. Va inne på facebook och såg att det hade lagts upp nya bilder i ett album för Skånsk Mat. Trodde att det var bilder från i somras, och kikade igenom dem för att se om pappa var med nånstans. Döm om min förvåning när bilden här nedan plötsligt dyker upp, med både mamma och pappa på.

Man blir som glad och ledsen på en gång. Påminns än en gång hur mycket jag saknar, men behöver de här bilderna där mamma ser så glad ut, och pappa med för den delen :) Och glad att mamma också får finnas kvar, att den som la upp bilden trots allt gjorde det.

Om två dagar, på fredag, tar jag min examen. Äntligen! Tänk så många år som jag bara har längtat efter den dagen... Jobb har jag ju också, börjar där på måndag. Heltid, som fritidspedagog. Men det känns lite tungt i hjärtat att mamma inte finns här, får se att jag fixat det o allt. Kan komma upp här och va med o fira.

Aja, nu ska jag börja fixa maten. Blir inte massa fläsk som på bilden utan ansjovis- och dillfylld strömming med potatismos och nån morotsgrej. Ska testa ett recept från Buffé i höstas.


Mammas 50-årsdag

Vi borde ha firat med tårta och kalas.
Istället lägger jag en blomma på din grav.
Tänder ett ljus och tänker på dig.
Känner hur saknaden bränner i mig.
Jag hoppas du i himlen din dag fira får
Medan vi här på jorden fäller tår efter tår...


Allhelgonahelgen


Det blev fint på kyrkogården. Vi åkte dit igår eftermiddag och tände ljus, då var där redan ett par ljus tända och lite blommor. Kent och jag åkte dit igen på kvällen när det blivit mörkt. Så vackert på kyrkogården med alla de tända ljusen då. Stämningsfullt.


Resten av kvällen var vi hemma hos Jens och Sofia. Åt god mat, äppelpaj, spelade spel och snackade. Mysigt och trevligt! Idag gav vi oss hemåt igen, med ett besök på Husebys julmarknad. Alltid lika trevligt, och gott :P Blev en hel del grejer med hem; en blomma (cyklamen), två korvar, tre sorters sill, senap, marsipangodis, massa marknadskarameller från Mariannelund, en ost och en kaneldricka (kan värmas o drickas typ som te/glögg)...

Sen när vi kom hem gav vi oss ut för en joggingrunda, men denna gången var det mitt #¤%&/ knä som satte stopp för det. Efter knappt tre kilometer fick jag så ont i vänsterknäet att jag inte kunde springa mer. Fick bli promenad de sista kilometrarna hem istället :( Och ja, jag är såå arg och sur över det. Suck.

Nu ska jag ha en mysig kväll här hemma i soffan. Blir nog lite Wii kan jag tänka mig!

15 månader

Det har gått femton månader idag. Femton månader sen mamma lämnade oss. För varje dag som går flyter livet på allt enklare men det blir svårare att prata om henne. Alla förväntar sig att jag, kanske inte har glömt, men har gått vidare iaf. Och jo, det har jag. Men trots det finns hon i mina tankar så många gånger varje dag. I mina drömmar då och då. Jag påminns ständigt. Mina tårar vill ut men jag känner att det får de inte.

Idag ska vi ner till Arrie. Tända ljus och lägga en krans på graven. Sen ska vi ut till gården och se hur det har blivit nu när de helrenoverat den. Ska bli spännade. Sen blir det mat och spelkväll hos Jens o Sofia.


Allhelgonahelgen förra året. Då fanns bara den stora jordhögen, nu är där mycket finare...


En månad sen sist...


Det är nog en månad nu sen sist jag skrev, blir så ibland. Har haft fullt upp på praktiken i fyra veckor men nu är jag tillbaka i skolan igen. Därmed inte sagt att uppdateringarna här blir så mycket bättre, men man vet ju aldrig... Idag ahr jag varit på anhörigträff med
SPES. Det fick mig att äntligen ta modet till mig att författa ett brev till flera av mammas vänner. Jag har saknat och saknar fortfarande att människor tar kontakt med mig, pratar med mig om min mamma. Men nu ska jag iaf försöka få lite kontakt med några. I brevet står bland annat:

För mig är det viktigt att man talar om det som har skett. Jag är öppen och berättar för andra att min mamma har tagit sitt liv, om hur det har varit och är för mig att bearbeta sorgen osv. Jag gör det dels för att jag vill att tabut kring självmord ska försvinna – man måste våga prata om det, och dels för att jag vill att människor ska vara mer öppna i mötet med sörjande. Våga ställa frågor, våga höra av sig, våga finnas där. Även om jag vet att det är svårt. Sorgeprocessen blir oerhört ensam annars, och ensam är definitivt inte stark. Det är av vänner och anhöriga man behöver det mesta stödet, även om professionellt stöd i vissa faser och för vissa människor också kan vara betydelsefullt.

Jag önskar att många fler hade hört av sig till mig, delat sina tankar och känslor med mig, både under den närmsta tiden efter mammas bortgång och lite då och då efterhand. Men jag har också fått inse att det inte är så lätt, många vågar inte höra av sig av rädsla att röra upp någonting, göra en ledsen osv. Jag tänker på min mamma säkert hundra gånger om dagen. Ibland mer och ibland mindre. Jag påminns ständigt om det som hände på olika sätt. Skulle någon prata med mig och jag börjar gråta så är det snarare skönt och förlösande än jobbigt för mig. Blir det för jobbigt så säger jag ifrån. Och jag vet att många håller med mig, många som jag har träffat i liknande situation som min, både i verkliga livet och på internet genom bloggar etc. De flesta vill hellre att människor i omgivningen hör av sig en gång för mycket än en gång för lite.

Därutöver har jag bett dem berätta lite mer om sitt bästa minne av mamma, med mamma, om hur hon var etc. Jag hoppas att jag får svar, men är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig kan lita på det. Men jag hoppas iaf...


Graven


Igår planterade vi rosor och lite andra blommor på graven. Äntligen ser den ut som vi vill ha den. Utöver blommorna ligger där ett hjärta som det står "Saknar dig" på, och de blommor samt ljus vi lämnade där idag.

Overkligt att man klarat det här året. Men man har ju inget val. Jag har varit där på kyrkogården tre gånger idag. Sista gången var det bara jag och Kent. Vi var där i två timmar. Satt och grät, pratade, mindes... Har velat göra det sålänge men har aldrig haft tiden till det. Och vi har nog aldrig varit där själva utan alltid haft någon mer med oss. Det var skönt i alla fall. En sån fin dag, solig och varm, precis som den 6 augusti förra året.

Jag har tänt ett ljus för mamma
här, som jag brukar göra ibland när saknaden och tomheten känns stor.

Jag saknar dig mamma, för evigt.


Ett år har gått

Älskade mamma.

Ett år har redan gått. Ett år sen du slets ifrån mig, din familj och dina vänner så brutalt. Då du valde att lämna oss, eller tvingades lämna oss för att du inte orkade längre. Kanske för att du inte lyckades lära dig att inte hata dig själv så oerhört mycket, som du skrev i ett sms till mig att du ville lära dig. Jag hoppas att din oroliga själ har fått ro. Att du nu är lycklig och kan minnas de fina stunder du fick här på jorden.

Jag tänker ofta på dig. Jag önskar att du fanns här för mig så ofta i vardagen. När jag stukade min fot, vem skulle jag be om råd? När jag behöver ett recept? När vi behövde hjälp med att välja tapeter till nya rummet? Jag önskar att du hade fått se vår nya lägenhet, se att jag lyckats tapetsera och göra det snyggt dessutom. Jag önskar att du hade fått uppleva den riktigt kalla vintern och all snö för några månader sedan, och jag önskar att du hade fått uppleva den varma sommaren i år då du hade kunnat simma hur mycket som helst nere i Klagshamn. Jag önskar mest av allt att du hade varit lycklig här hos oss, att du inte hade behövt ta din tillflykt till himlen. Vi är så många som älskar dig, som ville finnas för dig och som verkligen försökte.

Jag minns och är så oerhört tacksam för allt du gett mig. Jag minns att du lekte så mycket med oss när vi var små. Alla kompisar vi lekte med, hur vi var ute i skogen i Hökerum och att vi pysslade. Vi var på ridläger tillsammans när jag var åtta år, och hästintresset höll i sig. Du följde mig på mina tävlingar och skjutsade till ridskolan. Som barn fick vi leka och stoja både ute och inne. När jag blev äldre litade du på mig och trodde på mig. Du och pappa har tillsammans fått mig att bli en självständig, stark och klok individ som tror på mig själv och att jag klarar det mesta. Ni har fått mig att bli allmänbildad och politiskt engagerad. Ni har stöttat mig i mina val genom livet och funnits vid min sida när jag behövt er hjälp. Jag önskar att du hade fått finnas här för mig i många år till, som du skulle ha gjort om inte livet vore så oerhört orättvist.

Att sörja är svårt. Det tar så mycket kraft och ork. Den första tiden oerhört mycket. Man är som i chock. Tårarna väller fram, tankarna far i huvudet och känslorna går inte att ta på. Efter hand har det lugnat ner sig. Men så händer det, något minner en; en sångtext, en rörelse, en möbel, ett klädesplagg, en plats... och plötsligt rubbas allting som verkade normalt och en vanlig kväll blir till en kväll av tårar och panikkänslor. Hjärtat slår så fort, jag blir alldeles varm, tårarna forsar och efteråt är jag helt slut. Men de dagarna blir färre och färre.

I början räknade jag dagar, sen veckor, sen månader. Nu är det ett helt år. Tiden går så ofattbart snabbt men ändå inte. Det är skrämmande att säga det högt, men man vänjer sig. Trots att det bär emot, jag vill inte vänja mig. Det borde aldrig bli ”normalt” att mamma inte finns mer, men ändå vänjer jag mig. Saknaden, min förtvivlan och paniken över att ha mist min mamma kommer alltmer sällan. Men den kommer aldrig att försvinna. Det finns alltid en plats i mitt hjärta som ingen annan kommer att kunna ersätta. Den platsen är din, för evigt.

Vila i frid, mamma. Jag saknar dig.


Årsdagen

Årsdagen närmar sig med stormsteg. I övermorgon är det den 6 augusti. Kan inte förstå att tiden går så fort. Hur har jag överlevt det här året? Hur orkar man, hur tar man sig vidare? Men man gör det. Det blir lättare för varje dag. Men vid "speciella" tillfällen, och även vid andra dagar då man överrumplas av sorgen, är det svårare. Som nu. Ett helt år. Jag minns den dagen, den kommer alltid att ha etsat sig fast i mitt minne. Torsdagen den 6 augusti 2009. Halv 11 på förmiddagen. Jag fick veta det vid halv fem tror jag. Mamma hade ringt på förmiddagen, halv 9. Mobilen var på ljudlös ute i personalrummet. Jag kommer aldrig få veta vad hon tänkte säga mig...

Darin är ingen idol för mig, inte överhuvudtaget. Men hans låt i melodifestivalen kan på något sätt förklara de känslor jag slåss med inombords. Lyssna gärna på texten. You're out of my life.



Imorgon åker vi ner till Skåne. Vi ska göra iordning graven, plantera blommor och göra fint. På fredag träffar vi mormor. Vet inte hur vi gör sen, om vi kommer hem igen eller åker till Halmstad över helgen. Det beror på hur det känns på fredag kväll/lördag morgon.

För ett år sedan...

För ett år sedan var detta den hemskaste dagen i mitt liv. Jag svävade i sådan ovisshet. Mamma svävade mellan liv och död. Natten som varit, kvällen den 23 maj och framåt, var en helvetesnatt med tårar, skräck och oro. Mitt samtal där jag fick veta att hon hämtats med ambulans. Att hjärtat hade stannat. Panikslagen var jag, livrädd, ledsen och kände så mycket skuld. För att jag inte hade orkat finnas där den dagen. Inte hade ringt ett enda samtal. Men jag orkade verkligen inte, och jag vet att det inte var fel av mig. Mamma hade inte ringt mig heller den dagen.

Två dagar senare vaknade hon äntligen upp. Vi visste det inte då, men då var det bara två månader och två veckor kvar som mamma skulle leva. Två månader och två veckor där jag gjorde allt jag kunde, kämpade för allt jag var värd och verkligen försökte ställa upp. Men det räckte inte och ibland kan det väcka skuld hos mig fast jag vet att det inte är mitt fel.

För ett år sedan var detta den hemskaste dagen i mitt liv. Två månader och två veckor senare blev den hemskaste dagen den 6 augusti. En dag jag önskar aldrig hade varit....

Sorgen efter mamma

Jag har sorterat in mina inlägg i kategorier idag. Det finns två kategorier, den ena är "Allmänt" där alla mina vanliga inlägg ligger och den andra är "Sorgen efter mamma" där alla inlägg som berör mina tankar och känslor kring mammas bortgång ligger. Just nu verkar man inte komma till alla de inläggen när man klickar på kategorin dock, men jag vet inte hur man fixar det. Om ni vill läsa alla inlägg om min sorg så börjar de den 6 augusti 2009. Den dagen mamma dog.

Jag gör kategoriseringen av två anledningar. Dels vill jag själv kunna gå tillbaka och läsa hur jag har tänkt och känt, och hur min sorg förändras genom tiden. Från att ha varit i den första chockfasen där allting snurrade på i hundranitti samtidigt som man inte förstod någonting och väntade på att mamma skulle dyka upp eller slå en signal, till nu när jag försöker bearbeta min sorg på olika sätt. Jag gör också kategoriseringen för mina läsares skull. För de som vill kunna följa min sorgbearbetning, för att förstå mig och hur jag känner eller för att hitta en likasinnad om man själv förlorat någon nära i suicid. Jag har själv sökt mycket läsning och läst alla bloggar, böcker m.m. som jag kommit över kring suicid.

Min önskan är att människor ska bli mer öppna och prata om det. Om döden överhuvudtaget. Våga fråga, våga öppna en famn, våga visa sina känslor. Jag vågar inte alltid själv, men jag vill. Man ger sig ut på djupt vatten, men medan ni är rädda för att simma ut dit är jag redan därute och väntar på räddning...

Nio månader

Nio månader idag sen du lämnade oss. Det var också en torsdag. En solig, varm dag. Jag hade varit nere och badat med barnen på fritids/förskolan under dagen. Minns att jag hade mina korta, svarta shorts och ett rosa linne på mig. Satte mig i bilen för att köra hem. Två missade samtal från Erik. Han som aldrig ringer till mig. Jag började köra hemåt, när jag kommit förbi rondellen och hade en lång raksträcka framför mig ringde jag upp. Han svarade. Han berättade vad som hade hänt. Jag frågade "lever hon?" Mellan hans tårar hörde jag ett "nej, hon är död". Mina tårar forsade ut. Jag lyckades ställa bilen vid sidan av vägen. Ringde Kent. Ringde pappa. En kollega körde förbi, såg mig, vände om och kom o höll om mig. Satt med mig. Mina tårar forsade fram, jag pratade så mycket. Jag försökte få tag i pappa. Kent skulle komma. Jag var i en sådan chock. Kent kom, han körde hem oss medan tårarna rann på oss båda.

Den dagen, dagarna därpå och begravningen är de värsta i mitt liv. Jag tänker ofta på dem. Vad jag gjorde, hur det var. Vill minnas samtidigt som det är svårt. Jag har skrivit ner allt som hände den dagen, den sjätte augusti, i ett dokument på datorn för att inte glömma. Men jag glömmer nog aldrig ändå. Så ofta ser jag den dagen i mitt huvud. Genomlider den och begravningen om och om igen. Hur det var när vi kom ner till gården dagen efter. Jag kastade mig i Eriks famn direkt han kom. Flaggan vajade på halv stång.

Jag hade velat åka till graven idag. Erik har varit där. Han smsade nyss. Den nya gravstenen har äntligen kommit upp. Äntligen ska vi kunna göra fint där. Så som vi vill ha det. Förutom att jag önskar att där inte fanns någon gravsten alls med mammas namn på. Att ingen kista låg där i jorden. Att mamma fanns kvar i livet. Att jag inte behövde sitta här och vara ledsen. Vara "mammalös" och känna mig ensam. Vilsen. För det gör jag, hur mycket människor än säger/visar att de finns för mig så känner jag mig ändå så oerhört ensam ibland. Ensam och liten.

Det är så olika hur jag tänker och vad som väcker mina känslor. Ibland saknar jag just dig så oerhört mycket för den du var. Ibland är det insikten om att jag inte har någon mamma att ställa mina frågor till och att jag inte har någon mamma som kommer att finnas där vid tillfällen som när jag någon gång gifter mig och skaffar barn. Ibland är det tanken att du måste ha mått så hemskt dåligt att det gick så långt att du inte kände att du hade något annat val än att lämna detta liv, och att vi inte lyckades få dig att må bättre. Ibland kan jag bara inte förstå hur du kunde, jag kan bli arg, rädd, ledsen, förvirrad, förtvivlad.

Kanske tycker ni att jag är tjatig. Att jag borde ha "kommit över" det snart. Men det tror jag aldrig man gör. På ett sätt blir det allt värre. Chockfasen är över för längesen, men sen tar bearbetningen vid. Och den tar tid. När man tror att allt är bättre händer plötsligt något som väcker det igen. En rad i en sång, en artikel i en tidning, ett besök på ett ställe som påminner, en maträtt mamma brukade laga. Det finns så mycket man inte tänker på. Som jag heller inte tänker på, och sen helt plötsligt sitter jag där med oron i kroppen och tårarna i ögonen, fastän jag trodde att jag var beredd på allt.

Slumra Moder, slut är striden
Du har funnit frid och ro
Hos din Gud i himlafriden
Får du nu för evigt bo


Sorgbearbetning

Det finns så många sätt att bearbeta sorgen på och jag försöker nog gå igenom de flesta. Samtala med kurator, utsätta mig för jobbiga situationer, prata om det som har hänt, läsa alla papper etc. som har med det att göra, lyssna på musik m.m. All bearbetning kan man dock inte råda över själv har jag fått inse. Mycket av min bearbetning verkar ske i drömmarna.

Det är oerhört jobbigt med dessa drömmar ibland. Strax innan jag vaknade idag hade jag fått ett samtal från kyrkogårdsförvaltningen som min bror gav till mig, när jag tog luren och svarade var det helt tyst ett bra tag och sen hör jag mammas röst. Jag minns inte vad hon sa, men i drömmen började jag gråta och blev som förtvivlad. Sen försvann hon igen. I andra drömmar dyker mamma upp när vi t.ex. städar ur på gården och frågar vad vi håller på med, och i helt andra drömmar är hon inte närvarande alls. Jag har också drömt drömmar där jag fått reda på att någon av mina vänner avlidit. Den upplevelsen och känslorna jag kände var så starka, den förtvivlan och paniken jag kände i drömmen var hemsk. Jag hoppade ur sängen och bort till datorn direkt för att se om personen varit aktiv på facebook på sista tiden.

Jag önskar mig en natt utan drömmar, men varenda morgon vaknar jag med hjärnan på helvarv och smärtsamma (i olika grad) upplevelser i mina drömmar. Men antagligen är väl detta bara något jag måste gå igenom. Det också.

8 månader

Idag är det åtta månader sen mamma gick bort. Åtta långa månader av sorg, saknad och smärta. Trots det känns det mycket lättare idag än igår. Ofta är det så. Jag tänker på de dagar, högtider, födelsedagar som kommer, men tanken inför de där speciella dagarna är betydligt värre än när de väl är inne. Kanske är det tur det, annars hade så många fler dagar varit oerhört tunga och jobbiga.


För ett år sen, lite drygt, var mamma i
tidningen med denna bild. Hon hade dragit igång en kampanj om hur vi slösar med vatten och fram till påsk avstod hon från att tvätta bilen i förmån för att skänka pengarna till Hela Världen. Hon var så engagerad och levnadsglad. Knappt två månader senare vände allt. Hur gick det till, och varför? Jag kommer aldrig att få veta men jag kommer alltid att önska att jag hade kunnat förhindra det...

Men som sagt, idag känns det ändå bättre. Jag har varit i skolan halva dagen och sen pluggat och provat att baka bröd i min nya bakmaskin som jag fick i födelsedagspresent. Strax kommer Zandra o Jörgen hit och provsmakar. Till kvällsmat åt jag vegetariska biffar, de som jag bjöd vegetarianerna på under min fest. De var riktigt goda, men sån mat får jag bara äta när jag är själv hemma för Kentan vill ju ha kött :P

Nu ska jag fixa i ordning lite och duka fram för lite fika. Imorgon blir det fullt upp, först banken (ett spännande och intressant möte), sen skola 13-16, en vända till gymmet och ev. romerska badet med Camilla o Zandra och efteråt ska Zandra med hem hit och ha en kväll bara vi två. Äta lite gott och så :)

Vill inte, orkar inte

Kanske har jag hållt modet uppe för länge nu. Då brister det så småningom. Såklart när jag är ensam. Jag har känt det på mig hela helgen, men inget velat säga. Jag vill vara stark och fixa att vara ensam, men det är alltid då som känslorna letar sig fram, som tårarna tränger sig på som mest. Det är då det tär på mig som mest, på självförtroendet och på min kraft och vilja att orka. Det är då jag önskar mig en räddande ängel, men jag börjar alltmer tvivla på att de finns...

Det är så lätt att skriva en rad. Alldeles för lätt. Men att möta det på riktigt. Att känns smärtan och lidandet. Att se och känna hur ont det gör. Det verkar vara svårt. Alldeles för svårt.

Jag önskar ingen annan att få uppleva det jag varit med om. Men börjar inse att det nog bara är då man kan förstå. På riktigt. Bara då man kan förstå känslorna. Att det inte alltid finns något att ta på, något att prata om. Att det ibland bara handlar om en känsla, en oro, en förnimmelse av något. Att det påverkar en så mycket, hela tiden. Hela världen rubbas.

Tänker på dig

Tänker på dig mamma
Känner en stor tomhet
En stor oro

Vill helst bara vara hemma
Ta en dag att låta mig sörja
Men tiden finns inte
Inte idag

Tankarna tränger sig på
Det gör så ont
Jag orkar inte

En väns dödsfall i familjen påverkar
Två stycken nära inpå nu
Jag vill vara ett stöd och finnas där
Men känner mig själv så skör

Det har gått sju månader, lite mer
Känns som lång tid
Eller ingen alls

Livet går vidare jag vet
Är oftast så klok och rationell
Men ibland vill jag bara stanna där jag är
Få bara vara

Tårarna bränner bakom ögonlocken
De vill ut, men får inte
Inte nu

Saknar dig mamma
Det gör så ont i hjärtat, ont i hela mig.
Önskar att jag kunnat göra mer...
Du är alltid i mina tankar


Ensamma dagar

Nu väntar några ensamma dagar, eller framförallt nätter egentligen. På dagarna har jag ju skola, men på nätterna ska jag sova ensam. Kent har åkt till sina föräldrar och jag åker dit på fredag sen. Ska fira hans pappa som fyller år imorgon :)

Jag hoppas de här dagarna ska gå bra i alla fall. Ibland är det väldigt jobbigt att vara ensam. Det var det sist Kent var iväg, men det va längesen nu - på höstlovet. Då var det närmare till allt som hänt och kanske hade jag då heller inte låtit det komma fram innan. Nu har jag gråtit ut iaf en del innan. I helgen.

Det finns tillfällen då jag hatar det. Då jag kan bli så arg på mamma för att hon gjorde det. För att hon får mig att plötsligt reagera på saker vid fel tillfällen. Darins vinnarlåt tyckte jag inte nåt särskilt om i lördags, men andra gången lyssnade jag på texten. Och vissa rader som "you're out of my life" (titeln) och ngn rad som i princip löd att jag hann inte säga förlåt - de påverkar mig mer än jag önskar. Ibland är det skönt, men inte när man sitter med ett gäng kompisar o ska ha en trevlig kväll. Men det blev bättre efterhand, det blir det väl alltid.

Jag har iaf pluggat en hel del på sista tiden. Roligt med barnlitteratur! O när jag läser barnlitteratur blir jag no också lite mer aktiv på att läsa "vuxenlitteratur" eller vad det ska kallas. Jag läste "Kalla det vad fan du vill" i helgen, har nog bara läst delar av den innan tror jag. Så himla bra, rekommenderas!

Snön vräker ner här hela tiden och gör landskapet så otroligt vackert, om än läskigt att röra sig i... Innan idag sken solen när jag var ute en sväng och jag blev bara så glad. Upprymd. Solen sken, kallt ute och snön gnistrar och glittrar. Kan det bli vackrare? Kent o jag var ute o fotograferade lite i lördags, men då sken inte solen. Vi hade dock kul ändå!

Bus i snön :)

Djup snö!

Snöängel

Hård snö?

Mamma

Jag saknar dig.
Jag tänker på dig.
Du finns med mig hela tiden.
Tjugofyra timmar om dygnet.

Jag läste
en text idag som handlar om hur det är att hela tiden tänka på självmord. Hur smärtsamt det är och hur svårt det är att leva med tankarna. Orden jag läste berörde mig så starkt det går. Jag tror att de rader jag läste där ganska exakt beskriver hur mamma kände det. De hjälper mig att förstå vilket oerhört stort lidande det måste ha varit. Jag blir så arg över att ingen kunde ge henne den hjälp hon behövde.



Att läsa alla dessa bloggar skrivna av människor som mist anhöriga i suicid är smärtsamt. Men på något sätt ändå nödvändigt. Nu var det flera dagar (veckor?) sen jag gjorde det sist. Förut var jag inne på dem flera gånger varje dag. Jag tror det är ett tecken på att jag kommit längre i min bearbetning av sorgen nu.

Tiden läker inga sår, men den gör det lättare att leva med ärren.


Tankar ikväll...

Sitter här just nu och tänker på en vän som förlorat en nära släkting för ett par dagar sedan. Jag vet hur det känns, hur overkligt och osannolikt det är. Hur döden påverkar en, oavsett hur stillsamt eller chockartat det sker. Igår var det sex månader sen mamma dog. Vi var vid graven, vi hade tänkt tända ljus men där var så mycket snö så det gick inte. Gravlyktorna satt fast under snön. Sen åkte vi ut till gården en liten stund. Om tre veckor är den inte längre vår, då tar den nya ägaren över.

Det påverkar mig men hindrade mig inte från en underbar, men kort, helg i Malmö. Kent fyllde ju år igår, och redan i oktober köpte jag och började planera hans födelsedagspresent. Vi bodde på Rica Hotel på stortorget, och när vi checkade in visade det sig att vi blivit uppgraderade från ett vanligt dubbelrum till juniorsviten... inte helt fel! Dock var inte juniorsviten jättestor direkt, men väldigt fin. Halv sex hade jag bokat bord för mig, Kent, pappa, Erik och Elin på Elysée (dock försökte jag lura i Kent att vi skulle äta med Jörgen o Zandra). Där åt vi den godaste trerättersmeny jag någonsin ätit, tror jag! Tigerräkor till förrätt, tournedos med potatiskaka, rödvinssås m.m. till varmrätt och tobleronemousse till efterätt. Fortfarande visste inte Kent vad som skulle hända sen...

Vid sju fick vi stressa ifrån restaurangen, och pappa styrde bilen mot Malmö Arena. Inga skyltar utanför visade vad det var för evenemang som väntade, utan först när vi kommit innanför och fått visa biljetter fick Kent syn på försäljningen av Buddy Holly-program... Då var det ca fem minuter tills föreställningen skulle börja :) och vilken föreställning! Helt underbar musik, och Brolle var riktigt grym som Buddy. Dock kan väl inte själva handlingen hyllas för sitt innehåll direkt, men musiken vägde lätt upp.


I fredags firade vi Kentans (och lite Johans med) födelsedag med lite middag och tårta här hemma. Hade en toppenkväll med kompisarna, som vanligt blir det så himla kul när det flummas till lite. Shakade loss till gamla 90-talslåtar m.m. som Macarena, Barbie Girl, Ketchup Song (vars dans vi lärde oss via youtube...) och massa annat. Vääldigt många skratt och galna dansmoves :P


The Ketchup Song :)

Underbara "gänget"!

Nu ska jag lägga upp lite bilder på facebook, sen blir det sängen o sooova! Imorgon ska jag skriva på hemtentan (börjar snart få lite panik över den) och sen plugga grammatik tillsammans med några kompisar i skolan. O på kvällen lite träning med, såklart.


Ny vecka

Ny vecka igen och ska försöka börja den bättre än vad jag avslutade den förra. Var jätteledsen igårkväll, tårarna bara rann och jag kände mig hemsk som kom hem och var världens sämsta sällskap. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara blir så, svårt att förklara. Blev livrädd på tåget igår, hela jag frös till, när tåget bromsade in (dock bara lite) och tutade strax före Lund. Det var säkert bara en järnvägskorsning utan bommar, men jag blev livrädd och direkt kommer tankarna; någon kan ligga där på spåret. Annat påminner också, och det är som att när jag har roligt så får jag efteråt "ångest" över det. Fast jag vet att jag har rätt att roa mig, skratta m.m. så kommer det. Men jag jobbar med det, och oftast går det iaf bra.

Jag hade en jättebra helg hos Madde iaf, det är helt underbart att träffa "bollerupkompisarna" :) Även om man inte ses så ofta känns det alltid som om det var igår. Lite kul att det bara var vi med, annars är det alltid pojkvänner och andra kompisar med (inget fel på dem dock!). Efter en trevlig förfest med god mat och supergod cheesecake blev det utgång till Le Cardinal i Helsingborg. Där blev det tequilarace, massa dans på mestadels schlager/80-talsgolvet, ragg för födelsedagsbarnet och en konstig kommentar från en kille. Han kom fram och sa "när du går på vägen är du tropik i trafik". Antar att det har att göra med min leopardmönstrade (!) klänning, men ändå märkligt haha... Det finns skumma typer.

I lördags spenderade vi dagen på Väla. Så kul att gå och shoppa ihop, och på lite större ställen än i butikerna i Växjö. Köpte hela min outfit på kvällen; klänningen, nya leggings och äntligen ett par stövlar. Jag som har letat i en evighet... Dessutom var både klänningen och stövlarna på rea (99 kr ist för 299 kr och 499,50 kr istället för 999 kr). Det är också väldigt ovanligt för att vara mig.

Nu ska jag äta lite lunch, sen blir det mer pluggande. Ska nog ta mig till gymmet en sväng i eftermiddag också. Sen ikväll blir det kanske luftgevärsskytte tillsammans med Kent.
Ha en bra dag!


Ensamhet. Tomhet.

Jag känner mig så ensam. Jag vet att ni finns därute men jag gör det i alla fall. Jag trodde att jag skulle känna mig bättre idag men det gör jag inte. Hela jag fylls av en stor tomhet. Jag har inte lust till någonting. Jag vill prata men saknar ord. Det finns inte så mycket att säga. Det går inte att beskriva hur man känner eller vad det är som får tårarna att rinna.

O jag vågar inte ringa eller skriva till någon. Jag skriver här och jag skriver kanske på facebook. Men jag vågar och vill inte höra av mig direkt till er. Känner mig så jobbig, som att jag stör och förstör. Vet inte vad jag skulle säga heller. Vill mest av allt bara ha någon här som kramar om mig. Men har jag någon här så gråter jag inte. Då håller jag inne tårarna och försöker hålla humöret uppe.

Men nu sitter jag här ensam och då rinner tårarna.


Tidigare inlägg