Mina tankar

Begravningen var fin. Den var fruktansvärt jobbig, jag trodde flera gånger att jag skulle svimma. Jag var så varm och andades så fort fast jag försökte vara lugn. Men det var vackert. Vi hade valt jättefina psalmer och Ann-Sofie sjöng helt underbart. Kyrkan var smyckad med mängder av blommor från alla möjliga håll och ja, det var så fint. Vi har varit ute på kyrkogården nu de dagar som gått sen i fredags och det är jättefint där med alla blommor som nu lagts ut.

Fortfarande är det dock lika märkligt. Omöjligt att förstå. Så kommer det nog att kännas länge till. Det känns som att man plötsligt tvingas bli väldigt vuxen. Göra saker som man inte skulle behöva göra förrän om många, många år till. Man blir tvingad att klara sig själv. Även om jag såklart har pappa och många andra, men ändå.

Jag ska försöka att inte bara skriva om detta. Det blir en väldigt nedstämd blogg, men samtidigt är det så det är just nu. Tungt. Även om jag har roligt med, jag skrattar med men ibland kanske lite halvhjärtligt. Man vågar inte riktigt ha roligt, fast man vill...

Jag är kvar här "nere" några dagar till nu. Sover hos pappa och tillbringar dagarna i Arrie med att ordna massa grejer, rensa ut och ja, allt sånt som måste göras. Kent, jag saknar dig redan. Du är alldeles underbar, den bästa killen man kan tänka sig. Jag älskar dig.