Mina tankar

Idag åker vi neråt igen. Ska sova hos pappa i Hässleholm i natt, och imorgon ska vi gå en liten runda på Malmöfestivalen samt försöka hitta kläder till begravningen. Begravningen är det som känns jobbigast just nu. Den innebär ett sånt bestämt avslut. Då är det på något sätt över, livet är slut. Det finns inget annat.

Jag är just nu inne i någon fas där jag inte riktigt förstår vad som har hänt. Inte kan greppa det. Jag tänker att mamma borde ringa snart, eller att jag borde ringa henne. Jag kan se allt framför mig men ändå inte förstå att det verkligen har hänt. Att det är min mamma det handlar om. Förvirrande.

Men när begravningen är/har varit är det så definitivt. Det finns ingen framtid. Jag är så rädd för den dagen, hur det kommer att kännas. Det skrämmer mig mest just nu. Jag försöker föreställa mig men jag kan inte förstå att jag ska gå på begravning för min egen mamma. Hon skulle levt så många år till. Varför, mamma?

På söndag ska vi gå på Tacksägelsegudstjänst i Vellinge kyrka. Då läser de upp de som avlidit under den närmsta tiden. Det känns också jobbigt, men jag vill ändå gå dit. Man vill göra allt, men ändå ingenting. Som ett led i att förstå, att inte förneka. Det är nästan som att det är det jag gör just nu. Men vad leder det till? Ingenting.

Jag uppfylls just nu av så många känslor. Förvirran. Förtvivlan. Saknad. Rädsla. Tomhet. Oförståelse. Ska ge mig ut på en liten promenad nu och försöka skingra, eller kanske samla, tankarna. Sedan åker vi.