Mina tankar

Jag är tillbaka i Växjö igen nu efter en fruktansvärt jobbig helg. Jag har aldrig gråtit så många tårar, tänkt så många tankar och genomfört så många jobbiga samtal. Jag tror inte att det går att föreställa sig de känslorna som rör sig inom en om man inte varit med om det själv. Tankarna att man aldrig mer kommer att få träffa sin mamma, att man inte har några fler födelsedagar eller jular som man kommer att få fira tillsammans. Tankarna om att mamma aldrig kommer att få träffa sina barnbarn eller vara med på våra bröllop. Att man inte bara kan ringa om det är något, eller inte är något, när som helst.

Sen kommer tankarna kring hur hon hade det. Hur hon mådde. Hur hon tänkte och kände. Både innan och i det ögonblicket. Vilket mod det ändå måste ha krävt. Om det gjorde ont, eller bara tog slut. Hur längtan efter döden kan vara så stark. Eller längtan bort från livet. Jag kommer aldrig att kunna förstå det. Jag ser bilden i mitt huvud rulla om och om igen efter de beskrivningar vi fått. Jag kan inte förstå.

Jag vill tacka er som visat att ni finns där för mig, som hört av er och ställt upp samt er som inte hört av er men som ändå har tänkt på mig och min familj. Tack.