Fyra månader

Idag är det fyra månader sen mamma tog sitt liv. Fyra månader som trots allt har flugit iväg. Kanske för att det hela tiden funnits så mycket att göra och att tänka på. Förutom alla tentor i skolan har jag många helger varit nere på gården för att städa och röja, hälsa på mormor och Bibbi m.m. Om en månad kommer jag dessutom att ha gått igenom den troligen jobbigaste högtiden som väntar. Både julen och alla dagarna däromkring, och mammas födelsedag den 27 december.

Jag mår faktiskt rätt bra ändå. Ibland känns det fel att det är så. När jag har som allra roligast och trivs som bäst får jag skuldkänslor över att det är så. Men jag vet att jag inte heller ska gå runt och må dåligt eller inte få ha roligt. Jag tror inte mamma hade velat det heller. Även om det är extra jobbigt vid just de tillfällen när det är med resten av familjen som jag skrattar och trivs.


Idag hade jag velat tända ett ljus vid graven. Göra lite fint där. Jag vet inte om gravstenen kommit upp, men jag antar att Erik kommer få reda på när den har gjort det. Eftersom jag inte kan vara där har jag i alla fall tänt ett ljus
här för mamma.

Och hur mycket jag än kan vänja mig vid och acceptera att mamma inte finns längre, kommer jag aldrig att kunna förstå hur hon kunde göra det hon gjorde. Både hur man kan må så fruktansvärt dåligt att man ens kan överväga att ta sitt liv och framförallt hur hon tänkte när hon var på väg dit. I bilen, de sista stegen hon gick, när hon hoppade... Vad tänkte hon, hur kände hon? Jag kommer aldrig få veta.

Inte så ofta jag skriver om det här längre. Men jag tänker på det ofta. Dock inte lika mycket som i början, men det är nog självklart. Jag har blivit mer känslig för saker jag kan koppla till att dö. Jag blir jätterädd om någon i min närhet mår psykiskt dåligt, och jag är mer rädd för att någon jag bryr mig om ska råka ut för olyckor än jag var tidigare. Men det är väl naturligt. Och jag mår trots allt faktiskt bra.

Kommentarer
Postat av: Helene

Om du kan skratta - skratta. Om du behöver gråta - gör det. Du behöver inte känna på något speciallt vis alls. Du kan bara känna det på ditt sätt.



Förstår det där om att ha blivit känsligare för att det ska hända någon annan något. Känner också så. Tror att det är fullt normalt.



Sköt om dig! Kram Helene

2009-12-06 @ 19:27:49
Postat av: Dottern

Kan bara instämma med Helene.



Unna dig att må bra.

Härligt att läsa att du klarar dig så bra trots din förlust.



Kram


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback