Mina tankar

Det kanske var ett konstigt inlägg, det förra. Men det kändes rätt då. Precis så känner jag mig. Jag är inte arg eller besviken på någon, jag har ingen aning om hur jag hade agerat om samma sak hade hänt nån av mina kompisar. Men man känner sig så ensam. Även fast jag har de allra underbaraste omkring mig, för det har jag. Jag vet att alla säger att jag får prata om det, men det är inte så lätt att börja. Det känns som att man förstör stämningen, och det gör man väl också. Jag vill också hellre vara glad än ledsen, såklart. Jag önskar att jag inte haft nån anledning att vara ledsen. Jag önskar så mycket att det aldrig någonsin hade hänt...

För varje dag känns det nästan som att jag tänker mer och mer. Jag vill bara babbla på, prata, gråta... Men man känner sig så... fel. Eller inte fel, men kanske konstig eller jag vet inte. Jobbig mest. Det är jobbigt för de i min omgivning om jag gråter, eller pratar om det som hänt eftersom det är så jobbiga saker känns det som. Kanske för att jag själv tycker det är jobbigt när andra gör det med mig/i min närhet. Man vet inte vad man ska säga till den som är ledsen. Men jag kräver ingenting, bara få prata. Gråta. Och få förståelse när jag reagerar så konstigt på saker ibland eller helt plötsligt är sur och vrång. Jag vill inte va sån...

Kanske skulle skaffa mig en ny blogg? Där jag skriver dessa saker. Så kan jag fortsätta skriva om mitt "vanliga" liv här. Samtidigt är det ju såhär det är nu. Men jag gör roliga saker och mår bra med. Zandra o Camillas fest i fredags var hur kul som helst, hängde med ut på stallarna också. Idag har jag jobbat och varit i skolan. Det vi läser i skolan är jätteintressant just nu och jag är verkligen motiverad att läsa. Igår åt vi supergod middag ute tillsammans med Zandra o några till för att fira Zandras kompisar, och så har jag världens sötaste pojkvän. Så allt är inte dåligt...