Mina tankar

Sitter och lyssnar på "Koppången". Det var en av de låtar vi valde till begravningen. En väninna till mamma sjöng och det var så vackert. Stämningsfullt. Tårarna bara rinner, så mycket minnen, tankar och bilder jag får i mitt huvud.


Jag har så många tankar nu. Idag är det sex veckor sedan. Tiden går så fort, ändå känns det som igår. Allt går på precis som vanligt, men det kommer aldrig att bli som vanligt. Inte på riktigt. Jag drömde inatt att Sverige blev attackerat med missiler som riktades mot Skåne och Stockholm. På nyheterna visade de bilder och en grej som räknade upp hur många barn som mist sina föräldrar... Jag drömmer ofta att vi "rensar" ut huset därhemma och plötsligt står mamma där och undrar vad vi håller på med.

Det känns som att ingen kan förstå hur det känns. Jag har skrivit det förut, men tankarna på att mamma aldrig finns mer är så hemska. På att mina barn i framtiden aldrig kommer att ha någon mormor, att mamma inte kommer att finnas där på mitt bröllop, att man på något sätt ska lyckas fira jul om bara några månader. Att jag inte kan ringa och fråga om vad som helst, saker jag önskar att jag hunnit fråga om medan hon levde. Alla frågetecken som aldrig kommer att rätas ut.

På söndag är det kyrkoval. Mamma står som nummer 2 och 3 på listorna till Lunds stift respektive kyrkomötet. Hon hade haft så mycket kvar att uträtta där. Hon var så duktig, engagerad och uppskattad i kyrkan. Det kommer kännas svårt att gå och rösta, men jag vill. Jag är bara glad att jag inte röstar i samma stift, att jag slipper se listorna med mammas namn på. Kan inte förstå att de inte tryckte nya. Av respekt sa någon, men det är inte respekt. Snarare tvärtom.

Älskade mamma, jag saknar dig så. Jag kommer aldrig kunna förstå...