Mamma
Jag saknar dig.
Jag tänker på dig.
Du finns med mig hela tiden.
Tjugofyra timmar om dygnet.
Jag läste en text idag som handlar om hur det är att hela tiden tänka på självmord. Hur smärtsamt det är och hur svårt det är att leva med tankarna. Orden jag läste berörde mig så starkt det går. Jag tror att de rader jag läste där ganska exakt beskriver hur mamma kände det. De hjälper mig att förstå vilket oerhört stort lidande det måste ha varit. Jag blir så arg över att ingen kunde ge henne den hjälp hon behövde.
Att läsa alla dessa bloggar skrivna av människor som mist anhöriga i suicid är smärtsamt. Men på något sätt ändå nödvändigt. Nu var det flera dagar (veckor?) sen jag gjorde det sist. Förut var jag inne på dem flera gånger varje dag. Jag tror det är ett tecken på att jag kommit längre i min bearbetning av sorgen nu.
Tiden läker inga sår, men den gör det lättare att leva med ärren.
Att läsa bloggar av andra som mist i självmord har för mig varit en oerhört hjälp, och tröst. Man är inte ensam.
Jag är så ledsen att du förlorat din mamma på samma väg jag förlorade min älskade pojkvän för två år sen. Jag tänker på dig. Många kramar!