Tenta
Jag har i alla fall gjort tankekartor över de områden vi har gått igenom på seminarier och föreläsningar, jag har läst igenom alla anteckningar från föreläsningar, seminarier och litteratur och jag har hittat på egna "svåra" frågor och besvarat dem, samt kollat på de diskussionsuppgifter etc. som vi har haft. Jag har rätt bra koll på det i alla fall, ska försöka få Kent att förhöra/prata med mig om det ikväll eller imorgon så märker jag väl det. Typ.
Idag är det sju veckor sen. Det är konstigt hur tiden kan springa iväg. Emellanåt bara lamslås jag på ett sätt. Klarar inte av alla situationer. Som på redovisningarna igår när en grupp hade musik till sin film, som för mig bara fick tårarna att vilja rinna (men jag hindrade dem) och på djupvattenträningen där nedvarvningsmusiken var "Himlen är oskyldigt blå". Det gick inte, jag gick ut därifrån. Jag vill klara allt, men jag gör väl inte det...
Hoppas bara att jag klarar tentan...
Nästa förlust...
I övrigt känns det trots allt lite bättre nu än i förra veckan. Jag är lugnare. I alla fall har det känts så igår och idag. Jag tänker på det hela tiden, men jag börjar tänka mer på "positiva saker", som härliga minnen och så. Något jag känner nu, och som är lite märkligt, är att det känns som att jag nu börjar lära känna min mamma mer. Morfar med för den delen. Man hittar foton. brev m.m. som berättar om deras liv. Andra människor har efter mammas bortgång berättat hur uppskattad och duktig hon var i kyrkomötet, arbetet med Lutherhjälpen m.m. Jag önskar att dessa människor sagt det till henne medan hon levde. Att hon hade känt det då. Jag hoppas att hon hör det nu, att hon känner det nu. Var hon än är någonstans...
Jag tände ett ljus för mamma idag. På den här sidan kan man tända ett ljus för någon man saknar och tänker på. Det brinner i 48 timmar och man kan välja att skriva ett budskap till.
Nu måste jag plugga till tentan. Men jag känner mig lugn inför den. Efter tentan ska jag åka ner till gården igen. Den ska snart ut till försäljning och inför första visningen ska där vara städat och snyggt i både hus, stallar och övriga byggnader. En hel del att göra, med andra ord. Så det kommer bli en hel del resor framöver.
Liksom fladdrande lågor så länge vi är här...
Sitter och lyssnar på "Koppången". Det var en av de låtar vi valde till begravningen. En väninna till mamma sjöng och det var så vackert. Stämningsfullt. Tårarna bara rinner, så mycket minnen, tankar och bilder jag får i mitt huvud.
Jag har så många tankar nu. Idag är det sex veckor sedan. Tiden går så fort, ändå känns det som igår. Allt går på precis som vanligt, men det kommer aldrig att bli som vanligt. Inte på riktigt. Jag drömde inatt att Sverige blev attackerat med missiler som riktades mot Skåne och Stockholm. På nyheterna visade de bilder och en grej som räknade upp hur många barn som mist sina föräldrar... Jag drömmer ofta att vi "rensar" ut huset därhemma och plötsligt står mamma där och undrar vad vi håller på med.
Det känns som att ingen kan förstå hur det känns. Jag har skrivit det förut, men tankarna på att mamma aldrig finns mer är så hemska. På att mina barn i framtiden aldrig kommer att ha någon mormor, att mamma inte kommer att finnas där på mitt bröllop, att man på något sätt ska lyckas fira jul om bara några månader. Att jag inte kan ringa och fråga om vad som helst, saker jag önskar att jag hunnit fråga om medan hon levde. Alla frågetecken som aldrig kommer att rätas ut.
På söndag är det kyrkoval. Mamma står som nummer 2 och 3 på listorna till Lunds stift respektive kyrkomötet. Hon hade haft så mycket kvar att uträtta där. Hon var så duktig, engagerad och uppskattad i kyrkan. Det kommer kännas svårt att gå och rösta, men jag vill. Jag är bara glad att jag inte röstar i samma stift, att jag slipper se listorna med mammas namn på. Kan inte förstå att de inte tryckte nya. Av respekt sa någon, men det är inte respekt. Snarare tvärtom.
Älskade mamma, jag saknar dig så. Jag kommer aldrig kunna förstå...
Knas
För varje dag känns det nästan som att jag tänker mer och mer. Jag vill bara babbla på, prata, gråta... Men man känner sig så... fel. Eller inte fel, men kanske konstig eller jag vet inte. Jobbig mest. Det är jobbigt för de i min omgivning om jag gråter, eller pratar om det som hänt eftersom det är så jobbiga saker känns det som. Kanske för att jag själv tycker det är jobbigt när andra gör det med mig/i min närhet. Man vet inte vad man ska säga till den som är ledsen. Men jag kräver ingenting, bara få prata. Gråta. Och få förståelse när jag reagerar så konstigt på saker ibland eller helt plötsligt är sur och vrång. Jag vill inte va sån...
Kanske skulle skaffa mig en ny blogg? Där jag skriver dessa saker. Så kan jag fortsätta skriva om mitt "vanliga" liv här. Samtidigt är det ju såhär det är nu. Men jag gör roliga saker och mår bra med. Zandra o Camillas fest i fredags var hur kul som helst, hängde med ut på stallarna också. Idag har jag jobbat och varit i skolan. Det vi läser i skolan är jätteintressant just nu och jag är verkligen motiverad att läsa. Igår åt vi supergod middag ute tillsammans med Zandra o några till för att fira Zandras kompisar, och så har jag världens sötaste pojkvän. Så allt är inte dåligt...
På ytan
På ytan är allting frid och fröjd
På ytan är jag glad och nöjd
Men precis därunder bubblar allt
Där är fruset, hemskt och kallt
Många frågor, många tankar
Hjärtat bara bankar, bankar
Ingen nämner ens ett ord
Om livets slut på denna jord
Så mycket minner om den dagen
Det knyter sig, gör ont i magen
Det har blivit som en hemlighet
Som jag får bära i min ensamhet
Jag vill inte skylla på nån av er
Felet ligger nog hos mig, än mer
För jag vill inte med mina tankar störa
Det känns som stor risk att förstöra
Men jag vill inte ha det så
Jag vill inte låta gå
Jag vill att vänner mig ska låta
Bara sitta där en stund och gråta
Låta tårarna rinna nerför kinden
Torkas bort av den svala vinden
Varje morgon, dag, kväll och natt
Spelar tankarna mig ett spratt
Plöstligt är de där och ränner
Virvlar upp allt jag känner
Det vill bara komma ut
I form av gråt, skrik och tjut
Men som den vuxna människa jag är
Istället jag allt inom mig bär
På ytan är allting frid och fröjd
På ytan är jag glad och nöjd.
Måndag morgon
En grå, mulen, trött måndag morgon känns det som. Jag är inte så trött egentligen, men vädret gör en inte lycklig direkt. Får hoppas det blir bättre sen.
Klockan är bara 8 men jag har redan fått gjort en hel del. Diskat upp massa disk, kokat ris till lunchen, ätit frukost, klätt mig och gjort mig i ordning samt lyssnat på intervjun med Christer Fuglesang från rymden. Inte så dåligt för att vara så tidigt på morgonen ändå. Strax ska jag börja plugga med. Ska läsa lite hemma först tänkte jag, sen gå bort till bibblan en stund innan vi börjar.
I helgen har vi varit hos Kents föräldrar. Va rätt lugnt, med massa godsaker och mat som vanligt... haha... Gav mig i alla fall ut på en löprunda igår när vi kom hem så jag kunde kompensera lite, och vad gör jag då om inte springer på ny rekordtid!? För mig var det en väldigt bra tid, jag sprang 5,1 km-rundan på 27 min 35 sek.
Idag blir det ingen träning (går i skolan 10-17) men sen i veckan ska jag försöka få ihop någon bra mix. Förra veckan blev det easyline, löpning och cykel schlager. Ska försöka få en plats på cykelpasset denna veckan med. Easyline var superkul, men tyvärr verkar där inte finnas några pass som passar riktigt nu i veckan. Aja, ska väl bli två löprundor med i alla fall så får vi se sen, kanske vanlig traditionell styrketräning?
I övrigt är det ganska lugnt. Fortfarande många tankar och vissa saker är svåra. Som Beck-filmen vi såg på bio i fredags. Den var riktigt bra, men slutet var jobbigt. Ibland blir det så. Igår var det en månad sen det hände. Det har varit en månad med många känslor, tårar och tankar. Saknad.
Vardag
Samtidigt känns det så konstigt att allt blir som vanligt. Det går så snabbt. Låter så grymt att säga att man vänjer sig, och vänjer sig är kanske inte helt rätt ord heller. För fortfarande väntar jag på att telefonen ska ringa, och varje gång telefonen ringer påminns jag om att det inte är mamma som ringer mig. Det känns tungt. De gånger jag åkt tåg nu i veckan har det varit så hemskt att stå och vänta på perrongen när tåget rullat in. Tankarna virvlar iväg. Bilderna som jag inte vill se dyker upp i huvudet.
Men men, livet går vidare. Jag ska strax ner och ta hand om tvätten, sen är det skola först 10-12, lunch med Zandra på stenladan och sen skola igen i eftermiddag. Ett löppass ska jag nog klämma in efter det med. Måste börja bli lite nyttig igen, och träna ordentligt...
Begravningen
Begravningen var fin. Den var fruktansvärt jobbig, jag trodde flera gånger att jag skulle svimma. Jag var så varm och andades så fort fast jag försökte vara lugn. Men det var vackert. Vi hade valt jättefina psalmer och Ann-Sofie sjöng helt underbart. Kyrkan var smyckad med mängder av blommor från alla möjliga håll och ja, det var så fint. Vi har varit ute på kyrkogården nu de dagar som gått sen i fredags och det är jättefint där med alla blommor som nu lagts ut.
Fortfarande är det dock lika märkligt. Omöjligt att förstå. Så kommer det nog att kännas länge till. Det känns som att man plötsligt tvingas bli väldigt vuxen. Göra saker som man inte skulle behöva göra förrän om många, många år till. Man blir tvingad att klara sig själv. Även om jag såklart har pappa och många andra, men ändå.
Jag ska försöka att inte bara skriva om detta. Det blir en väldigt nedstämd blogg, men samtidigt är det så det är just nu. Tungt. Även om jag har roligt med, jag skrattar med men ibland kanske lite halvhjärtligt. Man vågar inte riktigt ha roligt, fast man vill...
Jag är kvar här "nere" några dagar till nu. Sover hos pappa och tillbringar dagarna i Arrie med att ordna massa grejer, rensa ut och ja, allt sånt som måste göras. Kent, jag saknar dig redan. Du är alldeles underbar, den bästa killen man kan tänka sig. Jag älskar dig.
Begravning
Du har funnit frid och ro.
Hos Din Gud i himlafriden
Får Du nu för evigt bo.
På fredag är det begravning. Jag grämer mig så inför den. Är helt rädd. Rädd för att den innebär ett sånt definitivt avslut . Det är som att jag då måste förstå att mamma inte finns mer. Jag vet det egentligen nu, men det går på något sätt ändå inte in. Men på fredag, på begravningen, då blir det så definitivt.
Imorgon ska jag åka ner till pappa på förmiddagen. Erik kommer nog också dit. Känns bra att träffas lite "bara vi" med. Sen kommer Kent ner på kvällen när han slutat jobba. Kommer bli jobbiga dagar imorgon och på fredag. Usch. Jag önskar så mycket att jag slapp, att det aldrig hade hänt. Att mamma hade kunnat få bra hjälp så att hon inte känt sig tvungen att göra så...
Nu blir jag i alla fall borta ett tag, vet inte riktigt när jag åker tillbaka till Växjö. Är ju massa jobbigt som ska ordnas med efter begravningen, och fast det är jobbigt vill man ha så mycket som möjligt gjort innan skolan börjar.
Dagens tankar
Idag åker vi neråt igen. Ska sova hos pappa i Hässleholm i natt, och imorgon ska vi gå en liten runda på Malmöfestivalen samt försöka hitta kläder till begravningen. Begravningen är det som känns jobbigast just nu. Den innebär ett sånt bestämt avslut. Då är det på något sätt över, livet är slut. Det finns inget annat.
Jag är just nu inne i någon fas där jag inte riktigt förstår vad som har hänt. Inte kan greppa det. Jag tänker att mamma borde ringa snart, eller att jag borde ringa henne. Jag kan se allt framför mig men ändå inte förstå att det verkligen har hänt. Att det är min mamma det handlar om. Förvirrande.
Men när begravningen är/har varit är det så definitivt. Det finns ingen framtid. Jag är så rädd för den dagen, hur det kommer att kännas. Det skrämmer mig mest just nu. Jag försöker föreställa mig men jag kan inte förstå att jag ska gå på begravning för min egen mamma. Hon skulle levt så många år till. Varför, mamma?
På söndag ska vi gå på Tacksägelsegudstjänst i Vellinge kyrka. Då läser de upp de som avlidit under den närmsta tiden. Det känns också jobbigt, men jag vill ändå gå dit. Man vill göra allt, men ändå ingenting. Som ett led i att förstå, att inte förneka. Det är nästan som att det är det jag gör just nu. Men vad leder det till? Ingenting.
Jag uppfylls just nu av så många känslor. Förvirran. Förtvivlan. Saknad. Rädsla. Tomhet. Oförståelse. Ska ge mig ut på en liten promenad nu och försöka skingra, eller kanske samla, tankarna. Sedan åker vi.
...
Sen kommer tankarna kring hur hon hade det. Hur hon mådde. Hur hon tänkte och kände. Både innan och i det ögonblicket. Vilket mod det ändå måste ha krävt. Om det gjorde ont, eller bara tog slut. Hur längtan efter döden kan vara så stark. Eller längtan bort från livet. Jag kommer aldrig att kunna förstå det. Jag ser bilden i mitt huvud rulla om och om igen efter de beskrivningar vi fått. Jag kan inte förstå.
Jag vill tacka er som visat att ni finns där för mig, som hört av er och ställt upp samt er som inte hört av er men som ändå har tänkt på mig och min familj. Tack.
Mamma.
Jag älskar dig.
Jag kan inte förstå det som har hänt.
Jag vet att det var din önskan, men jag kommer aldrig att kunna förstå.
Du betyder så mycket för mig. Och för så många andra.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra nu.
Att du är lycklig. Att du mår bra.
Jag saknar dig.
Vila i frid.