Ont i hjärtat...
Jag saknar dig så det gör ont, mamma!
Satt och läste på en minnessida över en tjej som tog sitt liv för drygt 2 år sedan. Jag har läst där förut, läst samma text. Men idag hände något. Först började tårarna bränna bakom ögonlocken. Sen rann de och snart forsade de ut. Hela kroppen bara skakade, min andning blev allt häftigare och alla minnen sköljde över mig. Från den dagen, den 6 augusti. När jag satt i bilen och ringde upp Erik eftersom jag hade två missade samtal från honom. Hur jag drabbades av panik när han berättade att han satt i en polisbil och att mamma var död. När jag insåg att jag aldrig mer skulle få träffa min mamma. Att hennes liv på en millisekund helt plötsligt var över. Hur jag satt och stod där vid vägkanten i väntan på att Kent skulle komma och hämta mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Grät, skrek. Så fylld av förtvivlan. Pratade med pappa i telefonen. Kent kom, jag kastade mig i hans famn. Ur våra ögon forsade tårarna hela vägen hem. Jag ringde Zandra, jag grät och hon grät. Minns inte vad jag gjorde den kvällen. Det är helt borta. Dagen efter åkte vi ner till Arrie. Vi kom dit först, jag och Kent. Jag kramade Molle och grät ännu mer. Aldrig har jag gråtit så många tårar som den dagen. Den dagen och på begravningen. Att förstå att min mammas kropp låg i kistan där framme. Det gick inte. Det gjorde så ont. Det gör fortfarande så ont. Jag kan fortfarande inte föreställa mig det. Alla fina blommor, alla hälsningar. Varför fick min mamma inte dem medan hon levde? Då hade hon behövt dem.
Jag vet inte varför det kom såhär nu. Som en panikattack. Fast sorgattack. Bara överrumplar en. Jag har inte gråtit på länge faktiskt. Jag tänker på det ofta, många gånger varje dag. Men jag har börjat vänja mig vid att mamma inte finns mer. Det innebär inte att saknaden blir mindre. Den värker i mig, den gör ont i mig och den påverkar mig ständigt. Min rädsla när människor i min omgivning inte mår bra har vuxit sig så stark. Min rädsla för att någon annan jag känner ska välja samma väg och den rädsla jag känner när jag åker tåg för att tåget plötsligt ska tvärbromsa för att en människa står på spåret. Min rädsla för att förlora någon annan som står mig nära. Det är olidligt att tänka på men samtidigt tvingar det sig på mig.
Mammas födelsedag
Det har varit en mysig jul. Faktiskt. Antar att det blev lättare än jag trott pga att det ändå blivit så konstigt. Pappa flyttat och allt sånt. Jag fick massa fina julklappar; chokladfondueset, Trivial Pursuit, massa produkter från Body Shop, böcker, spikmatta och spikkudde, pengar, duk, badlakan m.m. Äntligen fick jag ge min julklapp till resten av familjen med; vi ska se Joe Labero i Älmhult den 2 maj med platser på första raden. Ska bli såå kul!
Dagarna efter julafton har vi besökt min mammas faster, farmor o farfar och idag var vi hos min moster och hennes familj. Mormor var där också. Mycket resande med andra ord... Innan jul var vi ju dessutom flera dagar hos Kents föräldrar. Såå fint med massor av snö var där! Vi åkte snowracer, var ute i skogen, åkte till Timmernabben m.m. Som kallast stod det -24 grader på termometern.. Brrr! Har tagit typ 200 bilder på snön däruppe, så efter nyår kommer det säkert upp några stycken här.
Bild från i höstas...
Idag är det mammas födelsedag. Har inte känts så mycket ändå. Känns inte som att jag haft tid till det. Låter nog konstigt men ja. Gravstenen är på plats nu, den blev jättefin. Svart med vit text och en duva som sitter uppe på stenen på höger sida. Tyvärr var det nog lite fel tid att placera ut den för jorden har sjunkit massor så den står snett. Men Erik ska ringa imorgon så får de fixa det. Tände ljus och satte ut tulpaner där idag i alla fall. Och har tänt ett ljus för mamma här.
Jag hoppas att ni har haft en riktigt mysig jul och vill passa på att önska er alla ett Gott Nytt År!
This is it
Till glöggkvällen åt vi den här underbart goda apelsin- och pepparkakscheesecaken:
Nu har vintern kommit hit och det är dels lite, lite snö ute (som förhoppningsvis ska fyllas på idag) och dels minusgrader. Kanske är det det som har påverkat mitt knä, för nu har jag så väldigt ont i högerknät. Gå i trappor är typ en omöjlighet, liksom "snabba" vändningar och att böja benen. Känns sådär... Ska försöka ta mig till gymmet och hämta ut min julklapp ikväll iaf, även om det inte blir någon träning.
Idag ska vi få ut våra hemtentor. Blir spännande att se hur det har gått.. hmm.. Sen blir det föreläsning kring barnlitteratur. Intressant! Kollade in litteraturlistan till den kurs jag ska läsa till våren igår, och flera av böckerna har jag eller Kent redan. Han hade fått massa "matteböcker" på jobbet, och flera av dem ska vi ha som kurslitteratur. Perfekt!
Fyra månader
Jag mår faktiskt rätt bra ändå. Ibland känns det fel att det är så. När jag har som allra roligast och trivs som bäst får jag skuldkänslor över att det är så. Men jag vet att jag inte heller ska gå runt och må dåligt eller inte få ha roligt. Jag tror inte mamma hade velat det heller. Även om det är extra jobbigt vid just de tillfällen när det är med resten av familjen som jag skrattar och trivs.
Idag hade jag velat tända ett ljus vid graven. Göra lite fint där. Jag vet inte om gravstenen kommit upp, men jag antar att Erik kommer få reda på när den har gjort det. Eftersom jag inte kan vara där har jag i alla fall tänt ett ljus här för mamma.
Och hur mycket jag än kan vänja mig vid och acceptera att mamma inte finns längre, kommer jag aldrig att kunna förstå hur hon kunde göra det hon gjorde. Både hur man kan må så fruktansvärt dåligt att man ens kan överväga att ta sitt liv och framförallt hur hon tänkte när hon var på väg dit. I bilen, de sista stegen hon gick, när hon hoppade... Vad tänkte hon, hur kände hon? Jag kommer aldrig få veta.
Inte så ofta jag skriver om det här längre. Men jag tänker på det ofta. Dock inte lika mycket som i början, men det är nog självklart. Jag har blivit mer känslig för saker jag kan koppla till att dö. Jag blir jätterädd om någon i min närhet mår psykiskt dåligt, och jag är mer rädd för att någon jag bryr mig om ska råka ut för olyckor än jag var tidigare. Men det är väl naturligt. Och jag mår trots allt faktiskt bra.
Dagen
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå,
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den.
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det.
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det.
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker,
och tron är ofta den som ger oss styrka.
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
när ångesten och ensamheten kommer.
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.
Dagens "bra": VG på både hemtentan och fältstudieuppgift 2 i förra delkursen.
Nu åker jag ner mot Skåne. Efter dagens samtal hos kuratorn känns det ännu jobbigare än innan. Det föll många tårar. Men det var ett bra samtal, mycket mer nöjd den här gången och med den här personen än vad jag varit tidigare.
Saknar dig mamma!
Den återkommande oron...
Jag ska åka ner igen nu i helgen. Det är då jag känner hur "oron"; tankarna, minnesbilderna och tårarna kommer igen. Det är inte lika mycket som förra gången, men ändå. Jag börjar se ett mönster. Men jag vill åka ner ändå, jag vill göra fint vid graven, hälsa på mormor o Bibbi och vara en stund på gården.
Jag lyssnar på låtarna om och om igen. Tröstevisan ingjuter hopp, medan Koppången framkallar bilder och känslor. Båda behövs och jag älskar dem. Jag lyssnar på andra låtar med; Himlen är oskyldigt blå m.fl.
Nu ska jag fixa maten i alla fall. Lagar dillkött för första gången men jag håller på och ändrar en massa i receptet så får se hur det blir. Kan tänka mig att såsen får en lite konstig färg då jag använt rödlök istället för gul lök (hade ingen gul lök hemma..). Men det återstår att se.
Om någon av er som läser vill veta mer om/har frågor kring det här med självmord så har "Efter tio" i Tv4 haft det som tema den här veckan. Gå in på tv4.se/eftertio så finns där olika klipp från veckan som gått där. Idag var det Robban från Takida som talade ut om sitt självmordsförsök.
Lördag
Igår var det tre månader sedan mamma dog. Jag tände ljus på kyrkogården och försökte göra lite fint där, kratta bort löv och så. Rosorna jag ställde i vasen där förra lördagen var fortfarande fina, helt otroligt. Gravstenen har inte kommit upp än, den ska komma i december har de sagt. Så det ser fortfarande ut som ovan, fast utan alla blommor. Gravstenen som syns på bilden är morfars. Kommer kännas konstigt att se mammas gravsten där, se hennes namn på den. Men skönt också på ett sätt.
Det kom en fråga om bilder på gården i mitt förra inlägg. Denna bild har min bror tagit, och retuscherat en aning. Sen finns annonsen med bilder och information bland annat här. Det känns lite konstigt att sälja. Det blir tomt. Det är en vacker gård med så vackra omgivningar. Mitt barndomshem "försvinner".
I eftermiddag/kväll ska jag o kent på julmarknaden på Huseby. Ska bli mysigt, vandra runt bland tomtar och pepparkakor. Dricka glögg och lyssna på julmusik. Imorgon ska vi till pappa på gåsamiddag. En del av släkten på pappas sida kommer dit, så sällan jag träffar dem så det ska bli roligt. Sen ska pappa o Kent stycka upp sina harar. Ni skulle höra dem, bara jakt jakt jakt hela tiden :P
Vänner
Ni är så oerhört viktiga, jag hoppas ni vet och känner det. Har spenderat närmre två timmar pratandes med en vän på msn om allt som hänt. Så skönt. Visst grät jag lite på min sida av datorn, men det var inte jobbigt. Hon ställde frågor som fick mig att tänka och att prata/skriva. Att lita på att det var okej att göra det. Det behövs, ni behövs.
Till er som inte vet hur ni ska hantera det om någon i er närhet mister någon. Hör av er. Det är aldrig fel, jag lovar. Bara ett kort sms, ett mejl eller ett telefonsamtal om det känns rätt och du själv orkar. Bara orden "jag tänker på dig" betyder så mycket mer än man tror. Bland de sms jag fick den kvällen mamma dog var det de jag minst väntat mig som berörde mig mest. De andra var såklart också viktiga, men väntade. En kompis mamma smsade mig och det smset får mig än idag att börja gråta, men inte på ett "dumt" sätt utan mer för att jag blev rörd och "glad" att hon hörde av sig i den stunden. Förvänta er dock inget svar på sms och mejl ni skickar. Jag orkade inte svara på de jag fick, iaf inte de första dagarna, men var ändå väldigt tacksam för dem.
Imorgon ska jag åka ner igen. Har ett fullspäckat schema fram tills fredag. Ska äta lunch med Madde imorgon, sen på eftermiddagen ska jag till mormor. Sover hos Erik på kvällen. På torsdag ska vi till banken och ordna med en del grejer, sen hälsa på mammas faster. På eftermiddagen blir det "jobb" på gården. Ska hälsa på och sova hos Jens o Sofia på kvällen sen. Slutligen ska jag sen på fredag träffa chefsläkaren för psykiatrin och gå igenom journaler m.m. samt vad som sker med Lex Maria-anmälan. Har skrivit ett brev som ska bifogas anmälan också.
Bloggen blir lite tung med så mycket text och utan bilder, men vet inte vad jag ska lägga in för bilder. Har inga som passar till det jag skriver ändå. Så ni får klara er utan helt enkelt...
Efter helgen
I lördags var vi på nya Ikea i Malmö. Helt sjukt stort, och hur mycket människor som helst var där. Blev lite ljus och smågrejer med hem bara. Därefter köpte vi kransar, blommor och lyktor till morfars och mammas gravar. Var jobbigt. En liten stund var vi sen ute på gården, pappa och Kent jagade lite (fick tre harar till...) och jag fixade lite därinne. Sen hälsade vi på mormor och därefter åkte vi till kyrkogården och tände ljusen och la ut kransarna och blommorna. Var så fint där, det brann redan flera ljus för mamma. Vi var i kyrkan sen på minnesgudstjänst, fint med jobbigt. Sen åkte vi till kyrkogården igen, ville dit när det var riktigt mörkt och se alla ljusen som brann. Så vackert, men sorgset.
I söndags jobbade vi ute på gården. Fort gick det och fint blev det.. Jag passade på att träffa Emely och Bertil en stund. Så skönt att sitta där och prata. Om allt, inget och om mamma. Det är inte många som tar upp det med mig eller vågar prata med mig om det som hänt. Därför var det så skönt att de gjorde det. Lustigt när man inte har träffats på typ sju år, att det känns som igår när man ses igen. Ska försöka hälsa på snart igen.
Jag åker nog ner nu i veckan, på onsdag tror jag. Ska isåfall fixa lite inne i huset plus att en del saker ska säljas och sådär, så någon måste va där. Ska försöka träffa lite vänner också, tänkte jag. På fredag är det tre månader sen, så kanske stannar jag tills dess. Får se. Den här veckan ska bli bättre än förra! Jag tror den blir det, det brukar gå upp och ner så nu borde det gå uppåt igen :)
Alla helgons dag
Imorgon är det Alla helgons dag. Vi ska åka ner till pappa ikväll. Sova där, och sen på lördag åker vi vidare neråt. Ska passa på att gå en runda på nyöppnade Ikea i Malmö, och så måste vi in på NetOnNet och köpa ett större ramminne till datorn. Har äntligen fått ett tips om vad som förhoppningsvis kan göra datorn lite snabbare.
Det känns bättre idag än innan i veckan. Skönt. Tack till er som hört av er. Även om ni inte tror det så betyder det mycket för mig. Förhoppningsvis kommer det komma lite bättre dagar nu. Brukar gå upp och ner, men inte så mycket ner som sista veckan har varit. Det är bara kyrkan imorgon som skrämmer mig... Men jag vill gå dit.
Ibland är det också skönt att gråta. Att minnas, att tänka. Jobbigt men skönt. Det värsta är att vara ensam under tiden. På en blogg läste jag igår : "Om du är ledsen, var inte ensam. Om du är ensam, var inte ledsen". Stämmer så väl... När jag är ledsen vill jag ha någon hos mig, som tröstar och tar hand om mig. När jag är ensam vill jag inte vara ensam, det blir så tungt att bära då.
Min "hörna" för mamma. Det kanske är konstigt med en bild på henne från studenten, men jag har den framme ändå. Jag har inga nya bilder framkallade och på denna är hon så fin...
Bort, bort, bort...
Har iaf varit på spinning idag. Körde nog det tuffaste jag gjort... pulsen var uppe i 200! Det har den inte varit tidigare när jag tränat. Alla passen den här veckan har jag nog kört hårdare än vanligt, tar ut mycket känslor där tror jag. Så på det sättet kanske det är positivt. Har ett easyline-pass inbokat imorgon med, får se om jag orkar då.
I helgen ska vi ner till Arrie. Till kyrkan i V Ingelstad på lördag där det är minnesgudstjänst och sen till graven. Så tungt att ens tänka sig att gå in i en kyrka. Förra gången var begravningen, o bara tankarna på den rör upp så mycket... Känns som att jag kommer gråta bara för att vi är därinne, o hur normalt är det? Tur det inte är i Arrie kyrka iaf, hade nog knappt fixat det.
På söndag ska vi fixa lite mer på gården. Men nu är det inte mycket kvar, börjar tömmas rejält. Vilket jobb vi gjort, inte klokt egentligen. Men det måste ju göras. Det känns också jobbigt. När andra pratar om att åka "hem". Jag har ju inget annat hem än här i Växjö längre, mitt barndomshem kommer snart vara sålt. Pappas hem kommer ju aldrig att bli mitt "hem".
Ska försöka träffa en gammal barndomskamrat med i helgen. Hoppas verkligen hon kan. Det var så många år sen sist vi sågs, men hon och hennes pappa har betytt mycket för mig när jag var yngre. Vänner till familjen med, hennes pappa och min mamma kände varandra sen de var unga.
Sitter och lyssnar på Ted Gärdestad. Jag har aldrig gjort det innan faktiskt, men det är så vacker musik och vackra låtar. Jag hade inte hört mer än de "vanliga" låtarna och aldrig själv valt att lyssna på honom. Men nu gör jag det :)
Ska försöka fixa mig lite kvällsmat nu. Sen får jag se vad som händer ikväll. Ska som sagt försöka att inte "deppa ihop" en massa utan göra någonting. Kanske går bort till Annah och Zandra sen en stund. Jag får se. Förresten får ni gärna kommentera. Vill så gärna veta vem som läser och vad ni tänker. Var inte rädda att fråga mig om saker eller kontakta mig, varken här eller på msn. Kram
Moving on...
Gårdagskvällen var så jobbig. Jag vet knappt när jag grät så mycket senast. Eller jo, det vet jag nog. Någon av dagarna runt mammas bortgång och begravning. Då föll tårarna hejdlöst. Som tur är finns det medmänniskor som bryr sig om en, som vet vad jag går igenom. Tack för allt stöd jag har av er, era bloggar och era mejl.
Idag har jag skrivit på min hemtenta. Började strax före nio och när jag nästa gång tittade på klockan var den 10.50. Fick en chock. Trodde att jag såg fel. Kändes som att jag bara suttit typ en halvtimme, även om jag hade kommit väldigt långt. Har skrivit färdigt alla uppgifterna redan, men ska gå igenom dem mer noggrant sen. Några är jag i alla fall helt nöjd med. Det värsta med att bli färdig tidigt är dock att då får jag så mycket mer tid att bara tänka...
Jag sover så mycket nuförtiden. Tror att sorgen tar mycket kraft. Inatt sov jag 9,5 timme och i söndags natt 10 timmar. Tur att jag i alla fall kan somna och sova. Att jag inte ligger och tänker då, eller drömmer obehagliga drömmar. Det är jag tacksam för.
Saknaden
Det är som att falla rakt ner i ett bottenlöst hål.
Jag vet inte var det tar slut.
Jag vet inte varför.
Jag vet inte hur.
Jag vet inte när.
Jag önskar att jag inte satt här ensam.
Men jag kan inte be någon komma hit.
Jag känner mig så självisk.
Jag klarar mig ju.
Det har jag alltid gjort.
Så varför skulle jag behöva någon nu?
Men det kanske inte är som förut.
Jag kanske inte är som förut.
Det blir aldrig som förut.
Jag vill kunna ringa till någon.
Men vad ska jag säga?
Det finns inga ord.
Varför ringer ingen till mig?
Varför frågar ingen mig någonting?
Jag vill veta vad ni tänker.
Om mig. Om mamma.
Vad ni tror.
Det blir aldrig som förut.
Jag förändras.
Synen på livet förändras.
Din bild av mig förändras.
Jag vill att det ska vara som förut.
Fast bättre.
Att du ska finnas här.
Att jag ska slippa undra.
Gråta.
Tänka.
Sväva i ovisshet.
Ont, ont, ont...
Det gör ont i hjärtat och tårarna vilar strax bakom ögonlocken. Jag vet inte varför jag känner såhär just nu. Kanske för att jag vet att jag är ensam i några dagar. Inte blir jag gladare av musiken jag lyssnar på, men jag känner igen mig. Det är skönt.
Det är som att det kommer ikapp mig ibland. Helt plötsligt blir jag så ledsen igen... Så att jag inte vet hur jag ska klara det jag ska göra. Men jag gör det ändå. På något sätt. Jag fixar föreläsningen om en halvtimme och jag fixar easylinepasset - mest för att jag vet att om jag inte gör det så blir jag så himla besviken på mig själv.
Det jag helst av allt vill är dock att bara vara. Sätta mig i soffan, tända ljusen för mamma och lyssna på musik. Titta på bilder. Låta tårarna rinna och minnena överskölja mig. Sitta med någon som bara håller om mig. Som bara låter mig vara ledsen. Som frågar mig hur jag känner och pratar med mig om det.
Du är för alltid en del utav mig
Så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig...
Helgen
Söndag kväll och jag är sådär lagom mör i kroppen efter helgens bravader... Igår inleddes dagen med ett tufft gympass tillsammans med Zandra. Hela eftermiddagen blev det sen att baka kräftbröd och pajer inför kvällens kräftskiva. Det blev en jättetrevlig kväll med goa vänner :) Snackade, sjöng snapsvisor, skämtade och skrattade. Härligt. Blev en del singstar med... och lite snack om nyår som kommer att spenderas i Sälen. Blir spännande att åka skidor, jag som aldrig gjort det. Verkar iaf bli väldigt mysigt!
Idag har vi varit på simhallen större delen av dagen tillsammans med Camilla, Zandra och Zandras småsystrar. Har haft hur kul som helst i äventyrsbadet. Åkt massa rutschkanor, forsen, virveln m.m. Det bästa var nog dock att simma ut. Tycker det är så skönt med så kall luft när man är i det varma vattnet. Vi fikade o hade allmänt mysigt o trevligt. Precis vad jag behövde.
Innan vi åkte var vi inte sugna alls. Kent var såå trött och jag var ledsen. Eller nere kanske mer. Jag vet inte. Kände det igår kväll med emellanåt, men hade jättetrevligt ändå. Det känns så orättvist. Varför skulle det drabba just mig? Varför gick det som det gick? Ska vara ensam nu i veckan med för Kent har höstlov och ska va i skogen hos sina föräldrar. Kanske spelar det också in. Jag påminns om det som hänt, och ska dessutom vara ensam i flera dagar. Men jag överlever. Imorgon ska jag iaf hem till Zandra o äta tacos där. Skönt att slippa vara ensam.
Mamma, jag saknar dig...
Kents första hare!
I övrigt är det okej. Idag har vi begreppstenta i skolan, om en halvtimme, men det känns rätt lugnt. Mer som ett läxförhör eller nåt. Igår var jag på anhörigträff här i Växjö. Var helt okej, ledsamt eller vad man ska säga. Grät mycket. Men var skönt också, skönt att träffa andra som varit med om "samma" sak, som förstår ens känslor och så. Kommer nog fortsätta gå på de träffarna, är en gång i månaden.
Har sovit sämre på sista tiden. Vaknat helt pigg alldeles för tidigt, eller så drömmer jag drömmar som jag inte minns men känner obehag av när jag vaknar. Igår kväll och imorse kände jag nästan som att jag skulle komma in i en sån period igen där jag inte kan fokusera på det jag behöver göra (skolan), men nu känns det bättre. Behöver få tid att bara vara och tänka ibland dock.
På ett sätt känns det som att man vänjer sig så fort. Mamma finns inte här. På ett annat sätt känns det som att just nu finns hon inte här, men hon kommer snart. Fortfarande overkligt. Just nu tänker jag inte lika mycket på det som innan, tänker inte lika mycket framåt i alla fall. Det blir nästan olidligt att tänka på julen, födelsedagar, framtiden.. så lättare att låta bli.
En av de sista bilderna på mamma. Från centerstämman i våras. Då mådde hon bra och var lycklig, sen vände allt...
Vad händer med mig?
Det kändes ändå bra innan. Som att "det fixar sig". Och så bara kom detta, helt oväntat. Jag känner mig helt slut. Vet inte vad jag ska ta mig till. Alla bilder jag ser framför mig. Jag vill inte se dem! Varför skulle du göra det mamma, varför?
Önskar att jag inte var ensam hemma. Önskar att Kent var här och bara kunde hålla om mig. Önskar att jag hade någon att gråta ut hos. Känner mig så liten och ensam just nu...
Två månader
Och även fast jag ser bilderna och minns begravningen så kan jag ändå inte alltid förstå att det har hänt. Senast idag var jag på väg att ta upp telefonen och ringa till mamma bara för att ha någon att prata med på väg till skolan. Jag saknar dig mamma...
I övrigt så skadade jag högerarmen i helgen när vi var nere och städade ur stallar och så i Arrie. Har antagligen fått inflammation i armen så nu knaprar jag Ipren och försöker vila armen någorlunda. Vill egentligen på djupvattenträning imorgon men är väl tveksamt om det blir så. På kvällen hoppas jag i alla fall få bjuda några kompisar på mat framför Bonde söker fru som kör igång igen. Mycket spännande...
Ny dag
Jag läser mycket om självmord och om sorg. Både på internet och i böcker. Känner mig så träffad av de känslor jag möter där. Många säger att det är väldigt tabu, skambelagt. Människor ser konstigt på de anhöriga, som att det är vårt fel att det gick som det gick. Men det är det inte! Jag tror att de allra flesta har gjort allt de kunnat, verkligen kämpat för att få personen att må bra. Det har i alla fall jag gjort. Alla mina krafter har gått åt till det i sommar. Jag har försökt vara positiv, ställa upp och hjälpa till, fixa kontakter m.m. Det är inte mitt fel.
Imorgon åker jag ner till Arrie igen. Vi ska städa ur stallarna och så i helgen. Så mycket vi orkar och hinner. Ska hälsa på mormor med, och äta middag med min moster. Mycket som ska hinnas med varje gång man åker ner nu, och åker ner gör jag hela tiden. Blir tredje helgen i rad nu. Men nästa helg ska vi till Stockholm. Längtar som en galning. Ska bo på fint hotell, se Kvarteret Skatan på lördagkvällen och sen bara shoppa. Blir skönt att komma iväg lite.
Tröstevisan
Idag är det tentadags, om knappt en timme. Är orolig för att inte kunna koncentrera mig, fokusera mina tankar på det jag ska. Tentapluggandet har ju inte gått något vidare så... Men jag ska göra mitt bästa och när jag är färdig ska jag ta mig söderut direkt för att fixa på gården lite idag men mest imorgon.
Mamma, jag saknar dig så otroligt mycket... Läser de sms:en du skickat mig i somras och kan inte förstå hur du kunde må så dåligt. Jag vet att jag kanske borde radera dem, men jag kan inte. Fast de är så hemska. Fan. Jag önskar att jag och alla andra kunde gjort så mycket mer, men jag gjorde ju allt jag kunde. Jag försökte verkligen. Jag tänker på dig hela tiden.